torsdag 21 november 2013

Belle som mamma

När vi är ute och går med Belle, stannar människor ofta till och vill veta "hur gammal hunden är" (underförstått: de tar henne för en valp). När jag berättar att hon är fullvuxen och inte blir större än så här - ironiskt egentligen att hon i hundkretsar är för stor för sin ras - blir de mycket förvånade. Och när jag sedan lägger till att hon förra året födde sex valpar, är frågan ofrånkomlig: "Var hade hon dem?!?" Det är inte utan att jag undrar själv, så smal som Belle är om midjan... jag kan med lätthet hålla bägge händerna som ett O runt hennes mage och ha gott om plats mellan. Så hur ser egentligen en dräktig italiensk vinthund ut?

Så här ser Belle ut när hon inte är dräktig (bilden togs i juni 2013):

Och den här bilden togs den 9 juni 2012, drygt två veckor innan Belle födde sina valpar:

Om ni har sett hur livmodern ser ut på en hund, vet ni att själva livmoderkroppen är mycket liten men att den har två mycket långsmala s.k. "horn" i vilka valparna ligger på rad som pärlor i ett halsband. Belle bar på sex valpar, och jag förmodar att det låg tre i varje horn under hennes dräktighet.

Italiensk vinthund är en mycket liten hundras, och givetvis är även valparna små när de föds. Beroende på hur stor mamman är, varierar valparnas födelsevikt mellan cirka 100 - 300 gram. Belles valpar föddes den 30 juni 2012 och dagen efter togs den här bilden på en av dem:

Jämför valpens storlek med matte Michelles hand

Jag är inte uppfödare själv och dessutom nybörjare på rasen som sådan, men jag kan tänka mig att den första tiden i valparnas liv är både rolig och mycket arbetssam. Belle hade lyckligtvis två fördelar under sina valpars uppväxt: dels var hon en mycket bra mor i sig själv, som klarade sin roll alldeles utmärkt, men dessutom hade hon en tikkompis i reviret som hjälpte henne när hon behövde avlastning. Så skulle alla mammor ha det!

Tre veckor gamla småttingar

När valparna är små, är det svårt att se vilken ras de tillhör, tycker jag. Faktum är att det dröjde ganska länge innan en novis som jag kunde se att de bedårande sötnosarna skulle bli slanka, spetsnosiga italienare... *skrattar*

Medan valparna diar, ser mamma tik fortfarande ganska otymplig ut - långt ifrån det smala jag hon var innan dräktigheten... men det är nog något som varje mamma kan känna igen sig i:

Belle med en av sina valpar

Valpkullen, cirka två månader

Så småningom kommer den smala midjan tillbaka, samtidigt som det börjar bli riktigt bökigt att låta valparna dia... men Belle får som sagt hjälp av kompisen Lena, som vet hur det skall gå till och som gärna tar hand om både hundvalpar och kattungar:

Lena längst till vänster, så Belle och valparna -
samt Cornish Rex-katten Vera!

Det kanske är dags att presentera barnens far? Hans namn är Lovolys A Little Bit of Love - Fleury till vardags - och så här stilig är han:

Och hur är det med "valparna" idag? Jodå, de har vuxit upp till stiliga, älskade italienare allihopa! En av döttrarna - Dorika - stannade förresten kvar hemma hos Michelle och skall förmodligen bli avelstik så småningom:

Dorika i förgrunden

söndag 17 november 2013

Mångsidig italienare

Hon är verkligen en mångsidig liten hund, vår Belle - förutom jakt-, svamp- och kryddhund har hon idag visat framtassarna som vallhund också! Det var när Philemon rymde via vardagsrumsfönstret som hon bestämde sig för att den där katten skall inte vara utomhus - och så såg hon helt enkelt till att få honom att vända och springa tillbaka över verandan till gammelmatte. Vad Belle själv gjorde på verandan? Hjälpte gammelmatte och mig att sätta fast grangirlangen med lysdioder utmed verandaräcket, förstås. Vi kom på den bra idén att få det jobbet gjort medan det fortfarande var uthärdligt milt ute så att man inte frös halvt ihjäl... men vi tänder förstås varken girlangen eller någon annan julbelysning förrän första advent, det lovar jag. Att ta ut saker i förskott är inte riktigt vår melodi... tvärtom gillar vi traditioner och håller oss till dem vi har.

Nja... ärligt talat var inte Belle till någon större hjälp med girlangerna. Hon ägnade sig mest åt att försöka skrubba av sig tröjan mot bordets underrede - men det fungerade inte, efter-som hon försöker från fel håll (framifrån bakåt istället för tvärtom). Undrar just hur länge det dröjer innan hon knäcker det problemet?

Kan berätta att Belle och jag fann svamp idag när vi var ute på mitt-på-dagen-rundan (den längsta av dagens promenader) - men det var tyvärr narrkantareller, så dem skall vi inte äta. Kände mig dock stolt över att känna igen sorten och att inte ta fel på dem och riktiga kantareller! Lite i taget lär jag mig alltmer...

Inga äkta kantareller, fast de ser rätt lika ut...

... utan narrkantareller, som inte är någon matsvamp

lördag 16 november 2013

Mycket mod i liten hund

Belle är så stolt idag, för hon har träffat och HÄLSAT PÅ EN HÄST och den var inte alls lika otäck som Sigge påstår. Tycker Belle i alla fall! Hon vågade gå ända fram till staketet och trots att hästen stod nära på andra sidan och var jättestor i förhållande till lilla Belle, blinkade hon inte ens. "Äsch" såg hon ut att säga "jag är ju jakthund och skulle nog kunna lägga ner det där bytet om jag fick chansen". Fast ärligt talat verkar hon mest föredra att jaga från bilen - men det kanske är så moderna jakthundar gör? Inga djur undgår hennes skarpa syn, oavsett om det är små kaniner eller stora kor... passerar vi något levande, så nog reagerar Belle!

En bra skog har vi också hittat idag, för vi - d.v.s. gammelmatte, Belle och jag - var och hälsade på hos Max' och Måns' husse och han bor så bra till att där finns flera fina skogar på promenadavstånd. Tyvärr var det så pass sent på eftermiddagen att vi inte kunde leta svamp ordentligt, för när vi kom in bland träden var det för mörkt att se bra... så vi har bestämt oss för att återvända i fullt dagsljus och leta kantareller medan det fortfarande är "varmt" i luften. Idag var det fint väder: solsken och +11 grader... men som sagt, vi kom iväg för sent och det hann skymma på innan vi nått skogen.

fredag 15 november 2013

Smyger utmed väggarna

Kom precis in från vad som skulle föreställa kvällspromenaden med Belle. Det stormar och regnar ute och Belle gjorde förtvivlade försök att smyga utmed husväggarna istället för att gå ut på öppen mark... och när det inte gick, tvärvände hon och drog med mig hem till ytterdörren igen. Blicken sa allt: "Jag behöver inte gå ut, matte - öppna dörren!" Det var exakt samma blick som stunden innan hade tittat på mig i hallen och signalerat att hon ville ut... *skrattar*

Överhuvudtaget har det inte blivit mycket promenerande idag p.g.a. regnet. Morgonen var okej, men då skulle jag hjälpa gammelmatte hos arbetsterapeuten och ville inte att Belle satt ensam i en kall bil, så hon fick stanna hemma den timme det tog. Ni andra som har hund, är inte hemkomsten något av det mest upplyftande man kan uppleva?!? Belle beter sig som om jag har varit borta i evigheter och hon inte har gjort annat än längtat (fast jag tror personligen att hon legat och sovit under en varm filt tillsammans med Philemon och Imma)... hon hoppar och skuttar, svansen slår snabbt fram och tillbaka, hon slår nästan knut på sig själv i sin iver att hälsa en välkommen hem. Kan man bli annat än glad av det? Oavsett hur dagen varit, sjunger hjärtat vid ett sådant bemötande.

Resten av dagen har jag, som sagt, förgäves försökt få ut Belle på någorlunda ordentliga rundor - men hon stiger försiktigt ner från trappan, störtar in under närmaste träd, uträttar det hon skall och flyger uppför trappan igen för att få komma in. Jag som hade hoppats på en riktig skogspromenad med svampsök! Nåja, helgen har ju lyckligtvis bara börjat.

onsdag 13 november 2013

Belle gör inte bara intryck, utan avtryck också

Idag när Belle och jag hade lämnat av gammelmatte vid vårdcentrum och gjorde oss redo för en långpromenad, upptäckte jag dem. Alla nosavtrycken på bilfönstren, alltså.

Ni som har följt den här bloggen ett tag vet att vi inte har haft den här bilen särskilt länge - och jag kan försäkra att den var ordentligt rengjord både ut- och invändigt när vi hämtade den i Stockholm. Nu ser den ut att vara i desperat behov av en rekonditionering - hihi!

Särskilt ett avtryck fascinerade mig. Vad hade hon gjort, egentligen? Tryckt munnen mot rutan?!? Det ser ut som märken efter huggtänder...

Hur som helst tog vi vår promenad, solen sken underbart och jag tänkte att om vintern ändå ville vara sådan här skulle jag inte bli deprimerad i januari och februari, som jag annars brukar. Sol eller regn spelar ingen större roll, det är plusgraderna som piggar upp mig... idag hade vi +10 ända till solen gick ner, och t.o.m. nu när vi tog kvällsprommisen kändes luften inte särskilt kall. Får man önska sig en mild och blöt vinter, tro?

Och titta vad vi hittade i gräsmattan (som fortfarande är grön) utanför vårdcentrum! En blommande tusensköna - i mitten av november?!?

Mina svampplockarvänner på Facebook berättar om fina skördar, åtminstone i södra halvan av landet, och jag skall se till att Belle och jag gör en fin skogsrunda någon av de närmaste dagarna och letar kantareller - för de finns fortfarande där ute, det har jag sett bildbevis på senast idag.

måndag 4 november 2013

Vilsamma promenader i hundra knyck

Det var länge sedan jag bloggade åt Belle, men det beror inte på att ingenting spännande hänt utan på att jag inte har orkat med. Så mycket har hänt oss här i klostret under den gångna sommaren och hösten som jag lyckats hantera ända till i söndags... då brast det, och egentligen är jag inte förvånad. Jag har länge känt att situationen varit ohållbar, men det finns ju liksom aldrig någon "rätt tid" att vara sjuk på - särskilt inte när man redan är sjukpensionär.

Belle och jag tar som alltid, oavsett vad, våra dagliga skogspromenader och letar svamp. De senaste vcekorna har varit varma och regniga, så det är bara ett par dagar sedan vi fann kantareller! Annars är det mest skivlingar i skogarna nu, och dem är jag alldeles för osäker på så dem "plockar" jag bara med kameran. Och så pågår ju älgjakten för fullt, vilket begränsar vilka skogar vi kan röra oss fritt i... men det gör inget, för våra hemma-skogar - d.v.s. skogsområdena kring vårt hus - är fullt tillräckliga för oss. Vi är så lyckligt lottade att vi har skog i princip runt om huset, även om det på ena sidan går en elgata och framför huset ligger en väg mellan tomten och det skogsavsnittet... och eftersom vi bor på Lokaåsen, är terrängen mycket kuperad, snårig och stenig. Det ger oss bra motion - för ni skall inte tro att Belle och jag använder oss av stigar... hihi!

Inomhus deltar Belle i det dagliga livet, i regel tätt intill någon av oss mattar. Det är egentligen ingen större skillnad mellan att ha en Italiensk vinthund och en Cornish Rex, tycker jag - de beter sig faktiskt väldigt likt och är båda mer inriktade på människor än på individer av deras egen sort. Så det är inte alls ovanligt att jag har två katter och en hund i famnen medan jag sitter i soffan och läser eller skriver på laptopen, och gammelmatte brukar alltid vara ockuperad när hon syr eller broderar.

Belle "hjälper" gammelmatte att sy

Skulle det inte hända något särskilt, finns det ju tusen och ett sätt att sova på! Belle är mycket duktig på att hitta varma liggplatser eller "gräva ner sig" i filtar och täcken - precis som en äkta italienare! *ler stort*

Fast inte ens den djupaste slummer kan hindra henne från att uppfatta doften av mat, förstås... och hon är otroligt uppfinningsrik när det gäller att komma runt "tiggeri-förbudet", kan jag lova.

I ett telefonsamtal med en mycket god vän igår, uttryckte denne oro för att skötseln av djuren blir för mycket för mig nu när jag mår så dåligt och behöver vila från det mesta. Det är i all välmening, så jag tar inte illa upp... men bara den som inte själv har djur tänker på det viset. De som lever tillsammans med hund och/eller katt vet att det i själva verket är djuren som håller en uppe - och Belle tar med mig på underbara promenader varje dag! Trots att de sker i full fart, för hon far i regel fram som en bulldozer med ackordslön, ger de mig precis vad jag behöver: vila och rolig motion. För att inte tala om hur mysigt det är att ha en varm hund i sängen/soffan när man läser eller skall sova. Vi har så roligt och gosigt tillsammans, och jag vet att jag skulle må mycket sämre om jag inte hade henne!