fredag 28 februari 2014

Äntligen ute i skogen igen!

Jag har inte bloggat på ett tag, helt enkelt därför att det inte funnits något att blogga om. Gammelmatte ligger kvar på sjukhuset, och själv gjorde jag för en vecka sedan illa vänster knä då jag halkade på det våta gräset i trädgården och fick benet under mig... så Belle och jag har fått göra våra promenader runt huset (för min del stapplande) ända till idag. Att släppa henne fri tog stopp häromdagen, då hon plötsligt rusade ut på vägen och skällande jagade ifatt en gammal dam med krycka som stod en bit bort och väntade på att bli upplockad av en bil - det var droppen för mig, för är Belle så tanklös törs jag inte ha henne springande fritt så länge inte hela trädgården är inhägnad (och det låter sig tyvärr inte göras).

Idag kändes dock mitt knä så pass stabilt att jag ville göra ett försök att komma ut på en riktig skogspromenad med Belle. Alltså åkte vi iväg till min närmaste väninnas gård (ett par kilometer norrut härifrån) och parkerade där, varefter vi gick rakt ut i naturen i det skogsavsnitt jag numera kallar "den ylande trädgrenen-skogen". Belle var omedelbart med på noterna och skuttade lyckligt framför mig - då hon inte gick med nosen i marken...

Själv höll jag utkik efter bombmurklor. Det är en mycket sällsynt, fridlyst svamp som börjar dyka upp i skogarna nu... och eftersom jag gärna vill hjälpa till med kartläggningen av dess förekomst, har jag bestämt mig för att hålla ögonen ordentligt öppna när Belle och jag är ute och vandrar. Knepet är att hitta rätt sorts marker - jag har blivit tillsagd att de skall finnas i gammal granskog där det inte växer så mycket på marken utan mest finns mossa och barrmatta... så idag var vi nog på fel ställe, misstänker jag.

Skall jag vara bombhund nu också?!?

Som tröst bjöd Belle mig på den sällsynta upplevelsen att hon poserade - i vanliga fall står hon aldrig still mer än några sekunder åt gången, men idag fick jag faktiskt till riktigt fina bilder av henne:

Som f.d. utställningshund vet Belle hur man står

Och sitta vackert kan hon också!

Tillbaka i bilen bad jag om ett porträtt också - och hon var snäll nog att låta mig få det:

De här skogspromenaderna gör all skillnad i världen för mig. Ute i skogen finns inga bekymmer, där är hela livet bara ett enda fridfullt nu - och det fyller mig med en glädje som bär resten av dagen!

Nu väntar Belle och jag på att få visa upp våra fina skogar för "hemmaflocken" också, för i helgen kommer matte Michelle på besök och har inte bara Belles dotter Dorika med sig utan dessutom två av Lenas valptjejer - och Belle älskar valpar! Det kommer att bli så roligt för oss allihop, och jag hoppas att Michelle får den vila och den avlastning hon så väl behöver just nu... jag skall pyssla om henne så gott jag kan, och Belle får hundsällskap som omväxling mot katterna och tanterna hon vanligtvis är omgiven av *skrattar*.

måndag 17 februari 2014

En härlig dag!

Igår fyllde gammelmatte 71 år och Belle och jag åkte till sjukhuset för att fira henne. Ja, Belle fick ju tyvärr inte komma med in... men istället tog jag med mig gammelmatte i rullstol ut till bilen så att de fick träffas en liten stund i alla fall. Alltför kort, förstås! Men gammelmatte klarar sig just nu inte utan syrgas, så vi var tvungna att snart återvända till hjärtavdelningen.

Belle och gammelmatte älskar varandra!

Kommer du inte hem snart? Jag saknar dig!

Idag hade jag bestämt mig för att kompensera Belle för gårdagens timmar i bilen (de utan gammelmatte och mig, alltså)... och eftersom solen sken från en blå himmel och det var för årstiden många - åtta stycken - plusgrader i luften, passade det utmärkt att vi tog en riktigt lång skogspromenad tillsammans. Så här ljuvligt borde det vara varje dag!

Tydligen var dofterna många också - så många att Belle inte som brukligt studsade på bakbenen för att komma fram fortare... istället gick hon med nosen i backen mest hela tiden.

Nosa, nosa, nosa... (nej, hon har inte skadat
ryggen, det är spindelväv som hon fått på sig)

Inte bara hennes nos var spetsig idag, förresten. Plötsligt spetsade både Belle och jag öronen ordentligt och i sekunden efter sprang en älg över stigen en bit framför oss! Senfärdig som jag är, hann jag förstås inte fotografera älgen... så ni får nöja er med en bild på Belles ivriga spanande efter den. Inte ett dugg rädd var hon, bara nyfiken!

Överhuvudtaget såg vi spår av älg - och högar med färsk spillning - lite varstans i skogen. Men sådant intresserade inte Belle, och själv föredrog jag att spana efter svampar. Fann flera stycken, men bara en som jag känner igen...

Det här är i alla fall ostronmussling

Efter flera timmar i stiglös terräng var jag rejält trött och ledde oss tillbaka till bilen. Belle verkade nöjd, drack mycket vatten (det gjorde jag också) och rullade ihop sig i sin bädd med ett gnagben. Själv njöt jag en sista stund av det underbara vädret innan jag satte mig vid ratten...

Men vänta - nu håller jag ju på att glömma den ylande trädgrenen! Jo då, vi träffade faktiskt på en dylik mitt ute i skogen... se själva:

onsdag 12 februari 2014

Garparörs naturreservat

Belle har verkligen fått visa stort tålamod det senaste dygnet, eftersom hon har fått "bo i bilen" flera timmar åt gången medan jag har vakat hos gammelmatte på sjukhuset. Men var inte orolig, jag såg till att hon hade fått rasta ordentligt först och att hon hade både värme, mat och vatten till tass medan jag var borta. En skön bädd hade hon också att krypa ihop i (och filt att bädda in sig i), så jag tror inte att jag behöver ha dåligt samvete.

Det kan bli så där, när sjukhuspersonalen ringer en mitt i natten och ber en komma dit "ifall att". Visst kunde jag ha lämnat Belle hemma, men det kändes inte bra, det heller... nu kunde jag gå ut till bilen emellanåt och titta till henne, så att väntetiden inte blev så lång för henne. Och frös gjorde hon inte, det vet jag. Dessutom kommer det inte att bli någon vana, utan var en tillfällig nödlösning.

Hur som helst försökte jag kompensera henne idag med att på väg till Skövde parkera vid Garparörs naturreservat. Där är mycket vackert, och vi tog en rejäl skogspromenad tillsammans för att njuta av barmark, porlande vatten, fågelsång och doften av mylla. När snön smälter kommer dofter fram som till och med en människonos kan uppfatta...

Om jag hittade någon svamp? Jodå!

Den här vet jag ännu inte vad den heter..

... men det här är en färsk klibbticka

tisdag 11 februari 2014

Vissna stolpar och annat man finner i skog och mark

Rubriken är kanske lite tillspetsad... den "vissna" stolpen är den lyktstolpe som i vanliga fall lyser upp vägbanan där vår garageuppfart mynnar ut i vägen, och den senaste tidens regnande har fått den att tappa fotfästet så att den för två dagar sedan helt enkelt la sig ner, snyggt och prydligt, utmed vägrenen. Jag ringde faktiskt till polisen om det, eftersom stolpen låg så att själva lyktan bländade all trafik som kom söderifrån... men det tog ändå till idag innan det dök upp tekniker här för att ta itu med stolpen.

Eftersom jag inte ville missunna Belle nöjet att titta på, tog jag ut henne i kopplet för att visa vad som pågick precis utanför vår tomtgräns. Jag menar, vi bor ju på landet och här får man ta tillvara på de tillfällen till nöjen som erbjuds! *skrattar* Nej, skämt åsido var jag glad att teknikerna inte kommit lite tidigare, för då var Belle lös i trädgården och jag vill inte att hon skall lockas utåt vägen... nu hade jag hunnit få in henne och kunde koppla henne i tid.

Lite snopet kunde vi konstatera att herrarna ifråga snabbt ansåg sig vara otillräckligt rustade för sin uppgift, så de åkte sin väg igen. När vi nu ändå var ute, bestämde jag mig därför för att ta med Belle på en kort skogsprommis och korsade vägen för att hon skulle få besöka den skog som ligger mitt emot vårt hus. Det var ett tag sedan vi var där, så det skulle hon säkert gilla, tänkte jag.

Vad jag redan hade glömt var att det som sagt har regnat en hel del, och dessutom töat bort ett helt snötäcke... marken var uppblött och Belle och jag fick kryssa mellan pölarna.

Nåja, det gjorde inget - vi fortsatte in på torrare mark och gjorde som vanligt fynd av de mest skilda slag. Mitt i skogen, utan antydan till att där legat något hus förut, hittade vi t.ex. den här lilla "trädgården":

Eller vad sägs om de här vackert ihåliga stubbarna, som är så symmetriska att de nästan ser tillverkade ut?

Och som vanligt höll jag utkik efter svamp, inte minst tickor som kommit att intressera mig särskilt nu under vintern. Jodå, ett par fann jag...

Fast den vackraste hittade jag hemma, när vi kom tillbaka och skulle ta in mer ved! Den växer nämligen på en gren som jag kapade för ett bra tag sedan och la att torka vid husknuten... nu tog jag in den, fotograferade svampen, och la sedan ut grenen igen ifall det kanske fortsätter att växa. Gullkrös tror jag att den här sorten heter:

Tänk, så färggrann även vintern kan vara!

måndag 10 februari 2014

Svampnördar älskar barmark

Jag vet, jag vet... sportlovet är på gång. Men jag kan inte låta bli att glädja mig åt att den senaste tidens töväder har gjort skogarna till stora delar snöfria. Efter två dygns migrän behövde jag så innerligt väl komma ut i skogen, få andas frisk luft och känna mig levande igen... så Belle och jag åkte iväg bara en liten bit och parkerade på ett ställe i närheten där bilen kunde stå ostörd (och utan att vara i vägen för någon) medan vi tog en promenad bortanför stigar och vägar. Jag tror att vi njöt lika mycket av det bägge två! Och medan Belle studsade omkring i allmän livsglädje, ivrigt nosande överallt, spanade jag efter svamp. Svampvänner på Facebook har rapporterat om både vinterskivlingar och ostron-musslingar, men det jag framför allt tittade efter - och hittade - var tickor. Många. Både stora och små.

Det kanske är dags att jag berättar hur det ligger till med mig och svampar. Ni förstår, innan Belle flyttade hit var jag absolut inte intresserad av svamp. Jag hade inte plockat en enda sedan tonåren, då mamma blev förgiftad av en usling jag tog hem som hon lagade till. Hon klarade sig bra, men det fick mig att bestämma mig för att i fortsättningen köpte jag champinjoner i affären om jag överhuvudtaget ville ha svamp i maten. Vänta, nu ljuger jag faktiskt - sommaren 2012 plockade jag lite kantareller tillsammans med en väninna som bor i trakten av Eskilstuna och som hade mängder växande precis utanför sin tomt. Hon garanterade deras äkthet, och mamma fick göra svampomelett av min skörd. Men som sagt, i övrigt var jag inte intresserad.

Med Belle i koppel började dock ögonen att söka sig nya vägar i skogarna. Hon ville gå där det inte fanns stigar, och jag tänkte att "varför inte?" och hängde på. Det var där och då jag började se dem - svamparna. Och eftersom vi följer Sigge Svamphunds underbara blogg (ett riktigt smultronställe i cyberrymden!), började jag rapportera till hans matte vad jag fann på Belles och mina promenader. Hennes entusiasm väckte min egen... och på den vägen är det. Från totalt ointresserad har jag alltså på ett drygt halvår utvecklats till en veritabel svampnörd! Nu har jag i stort sett alltid kameran med mig ut, eftersom jag hellre fotograferar svampen än plockar den (jag kan ju fortfarande så ytterligt få sorter), och rapporterar mina fynd till ett härligt gäng på Facebook som delar min glädje över också de mest vanliga sorter man kan hitta. De hjälper mig också att identifiera "mina" svampar, och i höst skall vi träffas - ett jättegäng! - i Malmköping för att röja skogarna där. Men innan dess skall vi också gå en kurs i svampsök för Sigge Svamphund, så att Belle och jag kan börja samarbeta på allvar med svampletandet... det skall bli jätteroligt!

Avrundar dagens prat - som ju handlat mer om svampar än om Belle, men det hoppas jag att både hon och ni ursäktar - med ett par bilder. En på en av de tickor jag hittade idag och en på en bok jag verkligen rekommenderar er att läsa:

Klibbticka

"Den svenska matsvampens historia"
av Anders Hirell (Carlssons, 2013)

lördag 8 februari 2014

Bära ved eller städa skog?

Jag brukar be om hjälp att ta in ved, men just nu tycker jag att det är skönt att få göra det själv och kör lagom stora lass i skottkärran från vedhögen till källaren. Vi har till hälften barmark i trädgården sedan det i två dagar dels har töat, dels regnat (någon gång snö-blandat) och idag sken solen så härligt, fåglarna sjöng vårsånger och Belle skuttade så glatt omkring där jag kunde se henne att det var ett rent nöje att köra ved.

Fast jag tror att hon har tagit lite för mycket intryck av cyberkompisen Sigge, som är fyr-bent etappskötare för ett avsnitt av Sörmlandsleden och bl.a. har tagit som sin uppgift att städa leden från nerfallna grenar m.m. När jag tömmer skottkärran vid källartrappan, snappar Belle åt sig lagom stora (läs = små) bitar ved och sticker iväg med dem upp i skogen! Sedan kommer hon lyckligt svansviftande tillbaka och ser ut att vänta sig beröm för att hon stulit min "startved" (jag använder småbitarna till att få igång elden i pannan innan jag lassar in vedklabbar i den). Vad gör man? Jag är givetvis tvungen att berömma henne, om inte annat för att hon kommer tillbaka själv - även om det är utan mina ved-bitar! *skrattar*

Så snälla Sigge - förklara för Belle på hundspråk att det är skillnad på att bära ved och att städa skog! Den ved vi har, behöver vi för att värma oss. Okej?

onsdag 5 februari 2014

Har man lovat, så...

Vi hade ett allvarssnack, Belle och jag. De två senaste gångerna jag har släppt henne lös i trädgården, har hon inte kommit när jag ropat på henne... nu förklarade jag för henne att om det fortsätter så, måste vi börja använda halsbandet och kopplet igen. Hon satt en bit ifrån mig, som vanligt storögd, och tittade på mig. Jag fortsatte: "Lovar du att komma om jag ropar?" Belle satt tyst och still, men hon spände musklerna kring nacke och hals på det där intensiva sättet som jag har sett henne göra varje gång hon lyssnar extra noga (det är bl.a. så jag läser av vad hon vill). Och sedan släppte jag ut henne, medan jag själv gick för att hämta posten.

Belle galopperade lycklig iväg åt sitt håll - hon är ju vinthund, och springer fort som vinden när hon får chansen. Det tog inte lång tid innan hon var utom synhåll, och jag väntade en stund innan jag ropade på henne. Ingen Belle. Jag ropade igen. Inte ett livstecken, och ingen hund synlig någonstans. Då utbrast jag högt: "Du lovade ju! Har du glömt det?" - och tror ni inte att Belle kom galopperande till mig, tvärnitade vid mina fötter och hoppade lyckligt upp mot mig med svansen viftande.

Begrip det, den som kan.

lördag 1 februari 2014

På friare tassar

Något som jag drömt om ända sedan Belle flyttade hit, är att kunna släppa henne på fria tassar så ofta som möjligt. Och de senaste veckorna har det börjat fungera riktigt bra! Vi håller oss vid de tillfällena hemma i trädgården och hon får springa fritt i skogsområdena runt om så länge hon inte springer ut på vägen... och däri ligger nyckeln till att jag vågar släppa lös henne: hon springer aldrig ut på vägen! *glad* Så medan jag skottar snö, bär sopor, hämtar posten eller vad jag nu sysslar med, kan Belle skutta omkring som hon vill och sedan kommer hon med gladsvansen i topp tillbaka, snöig om nosen och färdig att gå in i värmen igen. Det känns fantastiskt bra att kunna ge henne denna frihet utan att behöva vara orolig för henne... och idag, när vi besökte min närmaste väninna här på orten, kunde jag till min stora glädje släppa ut Belle även där utan att vara rädd att något hände. Min väninna bor på landet, och de enda "grannarna" är skog och en kohage (där det just nu inte går några kor).

Det är så jag vill ha det: Belle skall få så mycket frihet som möjligt, utan att vi tar några risker.