Nyårsvisningen

Belle har som jag nämnt fått en present av matte Michelle. Paketet var verkligen runt som en fotboll, och jag är stum av beundran att Michelle lyckades få igen det! Inuti låg två klädesplagg: en tröja, som matte sytt själv, och en tuff täckjacka. Så här kommer en liten visning av de nya tillskotten till Belles alltmer växande garderob:

Varm, skön fleece...

Etiketten ni ser tillhör kudden, inte jackan

Modellen Bellen blundar för att slippa blixten

Nu är ju Belle långt ifrån förtjust i kläder och försöker på olika sätt "klä av sig" dem så snart hon hinner. Men täckjackan har hon faktiskt inte försökt bli av med, så den kanske hon rentav tycker om? Den är mycket mjukfodrad och sitter perfekt kring hennes kropp - och de som sett henne, tycker att hon liknar tävlingshästarna! *skrattar*

Många undrar säkert varför man sätter kläder på hundar... och det finns definitivt tillfällen när jag undrar detsamma. Men när det gäller italienska vinthundar är skälet detsamma som det var för människor från början, innan vi uppfann modet och moralen: för att de fryser under den kalla årstiden. En ig, som de kallas, har mycket kort päls som knappt täcker kroppen och när det regnar, blåser eller är höst-/vinterväder behöver de något som skyddar dem mot kylan. Sedan gör det ju inget att kläderna är snygga också, eftersom ig:n är en så snygg jycke!

Årets första svamp

Igår blev det inte mycket till långpromenad för Belle och mig, eftersom gammelmatte var hemma på permission från sjukhuset över nyårsaftonen och nyårsdagen. Å, god fort-sättning på det nya året, förresten!

Idag tog vi skadan igen och körde bort till en väninna till mig, som tillsammans med sin make just köpt en underbar liten gård i Mokärr - på andra sidan Gullspång, skulle man kunna säga. De har bara betande kor och susande skogar som närmaste grannar och vi har fått tillstånd att parkera på deras gård om vi vill promenera i skogarna där omkring. Om vi vill! Där finns massor av fina grusvägar och slingrande stigar genom barrskog och blandskog, och ryktet förtäljer att där finns gott om svamp... fast idag fann vi bara en enda, och det enda jag vågar säga om den är att den tycks vara något slags mussling. Jag som trodde att musslingar bara växte på träd! Plockad blev den inte, för jag tar aldrig hem några svampar jag inte är säker på utan nöjer mig med att fotografera dem:

Eftersom Belle med posten idag fick nya kläder i present av matte Michelle - en snygg långhalsad fleecetröja i blålila (som Michelle sytt själv) och en täckjacka i svart med tuffa nitar på (inköpt på Arken Zoo, om jag minns rätt) - "tvingade" jag lillvoffsan att posera i passagerarsätet. Hon gillar inte kläder, men hon gillar inte heller att frysa så hon fann sig motvilligt i arrangemanget:

Sedan rullade hon ihop sig i sätet och njöt av att jag lät henne ha sätesvärmen påslagen:

Ute häll-regnade det nämligen vid det laget, så vi var bägge glada att vi hunnit med vår långpromenad medan det var ljust och relativt torrt. Man får ta vara på de små glädje-ämnena i tillvaron! Skogen kommer vi att återvända till många gånger, för den var mycket trevlig att gå i och när jag har kunnat hämta ut mina nya glasögon hoppas jag kunna skilja svamparna från löven på marken så att jag kanske åtminstone kan hitta trattkantareller. Vore så roligt! Sedan trafikolyckan har jag haft svårt att se detaljer i markvegetationen, om de inte urskiljer sig ordentligt t.ex. med klara färger eller annorlunda former...

Ett nytt hundår väntar

Varför säger man att dåliga dagar är "hunddagar" och dåliga år "hundår"? För mig har Belles intassande i mitt liv varit enbart positivt och fyllt dagarna med kärlek, glädje och en massa nyttig motion. En hund tillför så oändligen mycket till livets vardag! Sommaren och hösten har varit fruktansvärt turbulenta och vi har tvingats uppleva så mycket som varit så svårt - en bilolycka, mammas (gammelmattes) svåra sjukdomar, mitt nervsammanbrott, Immas död (för att bara nämna ett par av händelserna)... men Belle har hållit mig uppe, och våra promenader har givit mig frid i hjärtat.

Så jag ser fram emot hundåret 2014 - det skall bli underbart! Förhoppningsvis kan vi lära oss kontakt på avstånd, så att jag kan släppa henne lös och ändå ha kontroll över att inget ont händer henne, och så skall vi gå en intressant kurs i svampsök för hund (och matte). I september reser vi till Malmköping och deltar i en jättestor svampletarträff, och det skall bli fantastiskt roligt! För att inte tala om alla vardagarna med fina skogspromenader, utflykter, bus och lek, gos i soffan och värmande av varandra i sängen... tro mig, kunde jag spinna eller vifta på en svans skulle jag göra det i sådana stunder.

Tusen tack, Michelle, att du avstår från Belle för att jag skall få uppleva det här fina hund-livet!

Trist med mörker

Jag vet inte om Belle håller med mig (eller rättare sagt, det gör jag nog... för hon tycker definitivt inte om att ha kläder på sig, även om hon finner sig i det), men kylan är inte det värsta just nu. Det är mörkret. Vi måste förlägga vår långa mitt-på-dagen-prommis till kring lunchen istället för under eftermiddagen för att inte snubbla omkring i skymning eller rentav mörker... för det är ju i skogen vi vill gå, inte på upplysta trottoarer eller vägar. Asfalt är ingenting för oss - vi vill tassa i den mjuka marken inne bland träden, där det okända och spännande finns.

Idag fick vi leta länge innan vi hittade en bra plats att ta vår dagliga långpromenad på. Jag tänkte att vägen mellan Skagersvik och Delebäck kunde vara trevlig, för där finns fina skogar att undersöka... men jag hade inte reflekterat över alla stängsel som hindrade oss från att komma in i de där skogarna. Och där det inte fanns stängsel, fanns det inte heller parkeringsmöjligheter. Så småningom fann vi dock en liten grusväg där det uppenbarligen inte gick särskilt mycket trafik, och så fick vi vår prommis i alla fall. Och jag hittade faktiskt lite frostnupna svampar - okända skivlingar, några narrkantareller och en blek taggsvamp som vi lät stå kvar. En enda svamp gör inte mycket mat... om det inte handlar om stolt fjällskivling, kanske. Men någon sådan har jag hittills inte hittat.

Belle börjar vänja sig vid husisarna, märker jag. De möts och nosar på varandra, och sedan viker Belle klokt undan för katten som spatserar vidare dit den var på väg. Bra! För i jul kommer vi ju att ha öppet mellan lägenheterna mest hela tiden, och då vill jag inte behöva ägna tiden åt hantera konfrontationer. Det är tillräckligt att huskatten Sixten och Cornish Rexen Philemon ständigt far ihop... och det slutar alltid med att Philemon blir skadad, eftersom hans päls är så tunn att den knappt täcker skinnet.

Belle har fått nya vänner

Jag var så övertygad om att jag hade nya bilder på Belle i kameran, men när jag nyss tömde den fanns bara foton från sjukhuset... så jag har tyvärr ingenting att visa er idag. Däremot kan jag berätta att Belle har fått nya vänner, något som gläder mig mycket!

Som jag har skrivit tidigare, ligger mamma (gammelmatte) på sjukhuset i Skövde med svåra hjärtproblem. I måndags kände jag mig frustrerad över att jag inte kunde vara så mycket hos mamma som jag skulle vilja, eftersom jag vägrar att låta Belle sitta och frysa i en kall bil men p.g.a. resans längd (en timme enkel väg) inte heller kan låta henne vara ensam hemma... och det här bekymret vädrade jag på Facebook, varpå en vän skrev att Belle gärna fick vara hos henne om jag behövde det. Sagt också gjort, jag lämnade Belle hos henne på måndagseftermiddagen, och hela tisdagen kunde jag vara hos mamma. Just precis den dagen fick personalen äntligen så pass mycket stabilitet i hennes värden att hon kunde opereras! Alltså fick jag vara med både före och efter operationen, medan Belle var i trygga händer hemma hos min vän - som dessutom har egna hundar och katter. På kvällen dagen innan kunde jag läsa i ett inlägg på Facebook att Belle och de andra hundarna låg i en mysig hög i soffan och tittade på TV... de orden värmde bortom ord, för då visste jag att hon mådde bra! Och därför kunde jag också koppla av allt annat och koncentrera mig helt och hållet på mamma just precis när jag behövde det som allra bäst.

Sent på kvällen, när mamma vaknat ordentligt efter operationen och allting såg bra ut, åkte jag hem till min vän och hämtade Belle. Hon verkade trivas alldeles utmärkt med sina nya vänner, men var också glad att se mig... det kändes fantastiskt att åter ha henne i famnen, och jag tackade min vän ur djupet av mitt hjärta för att hon hade ställt upp just när det behövdes som bäst. En trygg hundvakt är guld värd! Och i det här fallet var det inte bara frågan om en hundvan person (som också kan djurvård), utan hon känner till just vinthunden som ras... alla hundraser har ju sina speciella drag, och att man "kan" en ras betyder inte att man automatiskt begriper sig på en annan. Själv är jag inte särskilt kunnig på någon hundras... före Belle har jag bara haft skotsk terrier, så jag har mycket att lära mig.

Snö

Jag är så ledsen att jag inte bloggar så ofta som jag skulle vilja... gammelmatte ligger fortfarande på hjärtintensiven, jag har mist min älskade katt Imma och varken orken eller den rätta geisten vill infinna sig just nu. Förhoppningsvis skall jag kunna rycka upp mig snart, för advent är en härlig tid och det saknas sannerligen inte saker att göra!

Igår och idag har vi fått snö, som så många andra denna helg. Stormen Sven passerade ganska obemärkt här hos oss... men idag har det snöat tätt, tätt och yrt kring husknutarna precis hela dagen. Belle var inte imponerad.

Nej, snälla... jag vill inte gå ut... jag behöver inte...
jag kan hålla mig, loooovar!

Kallt och vått... usch, jag skall emigrera söderut...
det måste finnas någonstans där det inte snöar... *hutter*

Okej, nu har jag varit ute... släpp in mig! SLÄPP IN MIG!

Som djurägare försöker man ju få till trevliga julbilder att skicka till släkt och vänner, inte sant? Jag har en tomtedräkt i kattstorlek som jag tråcklade på Belle i ett försök att få till en mysigt julig bild av henne... men Belle var inte med på noterna, eller så tog hon det hela som ett gyllene tillfälle att retas med mig. Nu kan jag aldrig låta bli att skratta när jag tittar på fotot:

Skulle ni lita på en tomte med det här leendet?

Mera mammaprat

Jag har vetat det rätt så länge, men inte fått knysta om det... att Lena - Belles flockkompis hemma hos matte Michelle - varit dräktig. Men idag släppte förbudet, för under eftermid-dagen och kvällen födde Lena sammanlagt sex välskapta valpar! Två svarta, två blå och två isabell - fyra honor och två hannar. Det är så spännande att jag knappt kan vänta till valparna är stora nog att få besök utifrån...! Och ända sedan Belle fick veta nyheten, har hon varit som tossig här hemma: klängt på möbler, förföljt mig genom rummen, gnytt och velat sitta i min famn. Hon kanske också vill ha valpar? Hon älskar åtminstone småttingar, både hundvalpar och kattungar, det vet jag...

Den här bilden togs när valparna precis hade fötts

Och så här ser en nyfödd italienare ut!

Michelle har också berättat att valparna väger mellan 110 och 180 gram, apropå att jag funderade lite kring valpars födslovikt i mitt förra inlägg.

Och Lena är lycklig - småttingar är hennes liv, det har hon många gånger visat. Det spelar ingen roll om det är hennes egna eller andras, om det är hundar eller katter - Lena älskar att vara mamma, så enkelt är det! Med andra ord är dessa sex små nyfödda i de bästa tassar... *ler stort*