Tass!

Jag vet att matte en gång i början av den här bloggen presenterade mig, men jag tänkte att nytillkomna beundrare... ehum, jag menar förstås besökare!... kanske missade den viktiga informationen. Så idag tänkte jag berätta lite om mig själv.

Jag heter Belle, eller rättare sagt Nienique Blackberry Belle, och jag är faktiskt född i Finland! Fast i vilket land man föds spelar inte så stor roll för språket när man är hund - vi förstår varandra över hela världen, eftersom vi alla talar vovveranto flytande. Och så var jag ju bara i Finland de första månaderna i mitt liv, innan originalmatte Michelle kom och hämtade mig till Sverige och flocken. På den tiden fanns inte Miri och Dorika, men Lena var där och bossade runt med mig precis som hon alltid har gjort *suckar*.

I början försökte originalmatte ställa ut mig, alltså ta med mig på hundutställningar för att visa alla i hela världen hur vacker jag är. Men ni vet hur det är, när man är italienare och har inbyggd racermotor i kroppen, är det inte så lätt att stå still... och just att stå väldigt stilla är vad de vill att man skall göra på sådana där tillställningar. Så jag fick slippa och blev istället något som kallas avelstik hos originalmatte. Ni vet vad det betyder, väl? Om inte, så är det att man är så snygg och trevlig och perfekt på alla sätt och vis att folk vill ha valpar som liknar en! Så när jag var några år gammal fick jag träffa en riktigt stilig kille som visserligen var lite väl framfusig, men okej, han visste hur man gjorde valpar, om jag säger så. Och så blev jag mamma till sex stycken absolut perfekta valpar - de finaste och underbaraste hundvalpar som någonsin sett dagens ljus. Dorika är en av dem, kan jag berätta!

När valparna var stora nog att flytta hemifrån, hade originalmatte börjat fundera på om jag skulle fortsätta att vara avelstik eller inte. Jag är en stor och kraftfull italiensk dam och mina valpar blev förstås också stora och kraftfulla - missförstå nu inte, ingen av oss är tjock, utan vi är bara just storväxta på höjden och längden. Konstigt nog ville de flesta valpköparna ha små och ynkliga italienare som nästan inte syns fast man tittar rakt på dem... visst är det obegripligt?!? Mina valpar som var så stiliga! Jag började oroa mig för vad det skulle bli av mig, om ingen ville ha valpar från mig... men då dök plötsligt matte upp och frågade originalmatte om hon kunde få låna mig en sommar för att göra långa promenader i skogen med. Och originalmatte tyckte att det var en utmärkt idé, så för ett och ett halvt år sedan flyttade jag hit till matte, gammelmatte och katterna. Det var som sagt meningen från början att jag bara skulle vara här över sommaren, men ni vet hur det är... är man oemotståndlig, så är man, och när sommaren var slut kunde inte mattarna tänka sig att skiljas från mig. Visste jag väl! Så jag har blivit kvar här, och numera är jag pensionerad från avelslivet och har startat en ny karriär som svamphund. Matte och jag är ute varenda dag i skogarna och letar svamp, och det är väldigt trevligt, kan ni tro. Jag har gått upp i vikt av det också, men det är inte så att jag har blivit tjock utan bara att jag har fått så mycket muskler av att jag klänger och klättrar över stock och sten i skogarna hela dagarna. Ibland springer jag också, när matte tar med mig till hundklubben i Mariestad och släpper lös mig i deras stora hage. Oj, så roligt det är! Särskilt om där finns någon hare, katt eller fågel att jaga... för jakt, det är mitt liv det, se!

Min gammelmatte

Det finns tydligen någon dum regel som säger att hundar inte får vara på människors sjukhus... vem har hittat på det?!? Det finns väl ingenstans som vi hundar behövs så mycket som just där, hos de sjuka och ledsna tvåbeningarna?!?

Min gammelmatte bor just nu på ett sjukhus i Mariestad. Hon har bott där förut, i vintras, och det var jätteledsamt för jag vill att alla i min flock skall vara hemma hos mig hela tiden. Jag får följa med i bilen TILL sjukhuset, men jag får aldrig komma IN där utan måste vänta medan matte hälsar på hos gammelmatte någonstans där inne i det stora huset... och det är inte bara trist utan orättvist. Fast matte förstår, och igår ordnade hon äntligen så att gammelmatte kom med ut till bilen för att gosa med mig. Gissa om jag blev LYCKLIG!

Å, gammelmatte! *puss, slicka, slicka* Där är du ju! *puss, puss*

Som jag har lääääängtat efter dig... när kommer du hem igen?

Tyvärr följde hon inte med oss när vi skulle åka hem, utan gick tillbaka in i det stora huset. Men matte tröstade mig med en liten hamburgare, som jag fick när vi åkte till något som matte kallar "Mickey D's" på vägen hem. Det är mitt favoritställe, tror jag - där doftar alltid så UNDERBART! Innan jag hamnade i bur brukade jag beställa min mat själv i något som heter "drajv in", mycket bekvämt är det för matte vevar bara ner rutan och så talar vi om vad vi vill ha till en tvåbening som langar ut allt möjligt gottigt genom ett fönster utanför bilfönstret. Man blir inte ens våt om tassarna, även om det skulle regna utanför bilen! Vet ni, ibland försökte jag klättra in genom det där magiska fönstret, men då höll matte i mig och sa att jag skulle stanna i bilen... och nu för tiden sitter jag som sagt i bur, så nu kommer jag ingenstans *suckar*.

Snart Halloween

Jag har funderat mycket kring det här med Halloween... de där katterna som bor hos gammelmatte skall nämligen ha Halloween-party snart, och Philemon och jag är bjudna, så jag behöver ha en bra dräkt att klä ut mig i. Vad tycker ni att jag skall gå som? Det finns massor av skojiga, dumma, kluriga och fåniga dräkter har jag sett när jag googlar på nätet, men jag vet inte riktigt vad som skulle passa mig bäst...

Den här är enkel och passar mina tjusiga huggtänder rätt bra, tycker jag. Och så är jag ju redan svart, så allt jag behöver är vingarna.

Men den här är också rätt cool, och kanske skulle skrämma katterna mer?

"Äsch" fnös Philemon när jag frågade honom. "Du ser ju redan ut som ett skelett, fast svart, så vad skulle det bli för skillnad?"

Då tittade jag på den här dräkten istället och tänkte att den kanske skulle passa mig som har en lång, smal svans...

Men det ville inte matte, för det skulle bli alldeles för svårt att sy enligt henne. Hon föreslog istället den här dräkten:

"Den är som gjord för dig" fnissade hon, och Philemon fullständigt vrålade av skratt där han rullade omkring på golvet. Hmpf! Som om inte katterna gör narr av mig redan som det är! Nej, något får vill jag absolut inte se ut som, hellre då ett alldeles vanligt spöke - den dräkten är i alla fall lätt att göra.

Men sedan kom jag på det - DEN PERFEKTA DRÄKTEN! Jag klär förstås ut mig till Dobby, ni vet, den där lilla husalfen i Harry Potter-böckerna... alla säger ju att jag ser ut som han, så det passar väl bra?!?

Blir ju världens enklaste sak att fixa den dräkten, menar jag - bara några hål i ett örngott, så är jag klar för festen. Partyt kan börja!

PS. Jag har lånat alla bilderna från nätet... så om någon blir arg på mig för det, får ni voffa till så tar jag bort dem. DS.

Det regnar

Det läskigaste jag vet är att bli blöt, så när det regnar vägrar jag att gå ut. Förut TVINGADE matte ut mig ändå och påstod att jag MÅSTE kissa fast jag försökte förklara för henne att jag har en JÄTTESTOR blåsa och kan hålla mig hur länge som helst, nästan... men sedan visade jag henne att jag minsann kan använda Philemons sandlåda minst lika bra som han gör och nu tvingar hon bara ut mig om det regnar lite lite grand. Öser det ner, så får jag stanna inne i värmen *myser*.

Idag har jag bara satt tassarna utanför dörren två gånger. Det var läskigt blött i gräset, men det regnade åtminstone inte, så jag skyndade mig att kissa och sprang upp till ytterdörren igen efteråt.

Och för en gångs skull begriper matte vad man skall göra sådana här dagar - man skall ligga ihoprullad under ett varmt, skönt täcke! Att hon inte begripit det förut? Fast hon säger att det beror på att hon inte mår bra och att man faktiskt varken kan eller skall sova bort hela dagar. "Sådant kan ni djur unna er" förklarade hon "men vi människor måste ta hand om saker och ting, så vi kan inte göra så". Och så pratade hon om hushållsarbete och matlagning och städning och tvätt som måste göras... jag orkade inte lyssna på henne, om jag skall vara ärlig. Dessutom kan det ju inte vara sant att hon MÅSTE ta hand om de där sakerna, för idag har hon ju inte gjort det?!?

Ursäkta mig, men nu hinner jag inte tassa mer... det doftar mat i köket!

Nu tar jag över själv! *fnyser*

Alltså, vad skall man med en blogg till om ingen skriver i den? Inte ett tassavtryck har matte gjort i MIN blogg sedan i våras, vilket ju betyder att ni har missat ALLA mina sommaräventyr - och det i en blogg som kallas SOMMARHUNDEN!?! Så nu tar jag själv över och tassar här, för någon ordning får det vara även på en strulmatte som min. Jag menar, hur skall ni annars få veta hur jag lider? Varenda dag lider jag, för är det inte det ena så är det det andra... det är inte för inte det kallas att "leva ett hundliv", så nu vet ni det.

Ta till exempel det här med alla dödar jag dött bara den senaste veckan. FYRA gånger har jag dött, och varje gång under de mest dramatiska former! Först dog jag när matte tog bort en fästing på mig, för det är det läskigaste jag vet, och sedan dog jag IGEN när matte tog bort en fästing till på mig, och efter det dog jag en TREDJE gång när min originalmatte klippte klorna på mig (det är det läskigaste jag vet) och så igår dog jag för FJÄRDE gången när matte hittade ännu en fästing på mig... Ni kan inte ana så det tar på krafterna att behöva gå igenom en dödskamp varenda gång, särskilt som matte bara skrattar och retas med mig. "DRAMA QUEEN" kallar hon mig när jag dör - mycket skall man behöva stå ut med! Vad hade hon väntat sig? Jag är italienska, och vi har opera-dramatiken i blodet, så det så.

Eller ta det här med maten. Tror någon att jag får tillräckligt med mat, som jag ser ut? Titta på min obefintliga mage och avgör sedan hur välnärd jag ser ut!

Jag får bara mat FYRA YNKA gånger om dagen, skall ni veta: blötmat till frukost, torrisar till lunch, blötmat till middag och torrisar som kvällsvard. Jag måste helt enkelt TIGGA för att kunna få ihop till min dagliga ranson, och ibland lyckas det och ibland lyckas det inte. Gammelmatte är lättare att lu... hrm, jag menar, hon har ett större hjärta och veknar fortare än matte... men ibland finns det inte mycket kvar till mig när de tvåbenta ätit färdigt och då får jag nöja mig med att slicka tallrikarna rena. Diska, kallar de det! *fnyser* Ser jag ut som en diskare?!? Nej, man skulle varit född till rottis istället - de ser välnärda ut, så de får säkert massor av mat varenda dag.

Fast jag vet inte om inte detta med buren är det värsta som hänt mig, när jag tänker efter. Kan ni begripa att matte och originalmatte gaddade ihop sig mot mig?!? Mot MIG, som är så söt och snäll! Nu sitter den där eländiga buren som förut var i originalmattes bil istället i MIN bil, och ingen har frågat mig om jag har önskat mig en krocksäker fängelsehåla i svart stål... där jag sitter inlåst alldeles, alldeles ensammen... medan tvåbeningarna gottar sig med godis och korv och glass och allt möjligt gott i framsätet... medan jag får svälta i min fula bur... jag undrar om inte en ny död är på gång, som det känns när jag tänker på det. Ooooyyyyyyyyl, det är SYND OM MIG!

Flockliv eller inte?

Nu har Belle fått hälsa på sin flock igen, medan gammelmatte och jag var på årsmöte i vår församling (vår kyrkogrupp sorterar under församlingen i Västerås - en relation som vi har valt själva), och Michelle och Suvi tog med sig alla sju italienarna till en av de hund-hagar de brukar besöka. Ja, sammanlagt består flocken faktiskt av SJU hundar: hos Michelle bor Lena, Dorika, Emi och Miri, hos Suvi bor Boy och Moffe (Movitz) och hos mig bor Belle.

När vi kom hem på kvällen, rapporterade Suvi - som vanligt med suveränt tagna foton - hur besöket i hagen hade varit. Och jag blev bekymrad när jag såg att Belle inte deltog i leken, utan gick för sig själv mest hela tiden. På en enda bild springer hon i kapp med Moffe, på en annan läxar hon upp Emi... det är den enda interaktion med de andra som jag kan se på fotona. Till saken hör att jag ibland oroar mig för att Belle känner sig ensam utan sin flock, för hundar är ju flockdjur och just italienare tycks älska att stapla sig på varandra eller knô ihop sig på trånga ytor - så varje gång jag får chansen att släppa ihop henne med de andra känner jag mig som om jag ger henne något hon behöver. Men nu blev jag plötsligt orolig åt andra hållet - vill hon inte vara med flocken? Trivs hon bäst ensam? Känner hon sig övergiven av mig när jag lämnar henne hos Michelle? Missförstå mig rätt nu, Belle älskar Michelle intensivt och uppriktigt...

Suvi lugnade mig när jag dryftade mina farhågor med henne på Facebook igår kväll. "it's nothing to worry about, I think she just prefers being an only dog now that she gets tons of attention from you guys! She was exploring the grounds, just like Lena and Boy who also didn't find the toy interesting." (vi chattade på engelska, eftersom vi befann oss på den internationella gruppen Italian Greyhound owners:s FB-sida). Lena och Boy är ju, liksom Belle, lite äldre än de andra i flocken... så det kanske är så jag skall se det, att det mest intensiva flockbeteendet framför allt är viktigt för de yngre?

Gammelmatte har berättat att när vi hämtade Belle hos Michelle efter årsmötet, hoppade hon villigt in i bilen och satte sig i gammelmattes knä. Sedan morrade hon åt Lena, när denna försökte komma efter. Min bil är Belles revir, hennes eget territorium - och just Lena är den värsta konkurrenten, eftersom det är hon som bestämmer i flocken. När Belle är tillsammans med de andra, måste hon underordna sig Lenas auktoritet - men hos oss är det hon som är enda hund och därmed bossen för alla hundar som tassar in i reviret. Antar att jag måste tänka som en hund för att förstå hur jag skall tolka Belles väl-mående!

På hemvägen stannade vi utanför Arboga och besökte trevliga Dinners för att äta en liten bit mat, och där fann vi den här sympatiska skylten:

Och mycket riktigt - sedan vi var där förra gången, har de anlagt en mycket trevlig stig i skogsbacken intill huset där det gick utmärkt att rasta en hund och samtidigt njuta av vårgrönska och blommor. Det tackar vi för!

Innan vi lämnade Arboga, köpte vi varsin glass hos MacDonalds. Belle fick en köttbit, men givetvis ville hon ha glass också...

Tänker du inte dela med dig, matte? (OBS att det är
gammelmattes hand som syns till höger, inte min)

PS. Självklart fick hon glass, både av gammelmatte och av mig... hihi! DS.

Påsk

Det finns dagar på året när mitt livsval att leva för Gud blir extra tydligt i tillvaron... som nu i påsk, t.ex, som ju är kristendomens allra viktigaste och största helg. Och som katolik firar jag moment som inte är så vanliga i den kyrka de flesta svenskar är vana vid. I torsdags, var jag t.ex. i Stockholm där "min" kyrkas domkyrka ligger och deltog som präst i den särskilda mässan vi firar bara den dagen på hela året: Skärtorsdagen är nämligen inte "bara" åminnelsedagen av nattvardens instiftande utan även den dag då de heliga oljorna som skall användas under det kommande året (fram till nästa påsk) konsekreras (helig-görs). Och givetvis tog jag Belle med mig - jag åker aldrig någonstans utan henne. I kyrkan fick hon dock inte vara och hon skulle inte heller ha uppskattat det, tror jag - så på vägen dit stannade vi i Västerås och införlivade Belle med flocken för en dag. Hon såg ut att ta det som fullständigt naturligt, för när jag åkte vidare vände hon inte ens på huvudet för att titta efter mig utan studsade iväg med de andra med Michelles trygga hand om kopplen. Det är obegripligt att Michelle kan hålla ordning på fem livsglada italienare (alla i koppel) under promenaderna... men det verkar inte utgöra något som helst problem för henne *imponerad*.

Att resa till Stockholm lockade inte - det var länge sedan jag tappade all längtan till storstadslivet, även om jag alltid kommer att älska Stockholm för allt roligt och intressant jag har upplevt där och tycker att staden i sig är mycket vacker. Så jag kände inte någon saknad när jag kunde lämna sta'n igen... och att jag fastnade i den ena bilkön efter den andra på väg tillbaka till Västerås gjorde inte saken mindre tydlig. Så det var en lättnad att komma tillbaka till Michelle och hundarna - och hjärtevärmande att se hur lycklig Belle blev att se mig!

Måste förresten få visa en bild jag tog innan Belle och jag återvände hem. Vet inte riktigt vad jag skall kalla den... "Hur många italienare ryms i en och samma elementsäng som är konstruerad för en ensam katt" eller "Trippelhund" eller kanske "familjen Knasiga Hundar"? Eller vänta... de kanske tränar för något cirkusnummer?!?

Belle underst (förstås), dottern Dorika i mitten och junioren Miri överst
Miris syster Emi försöker förgäves få vara med, hon också

Hemresan gick bra - jag vet inte om Belle kände som jag, att det var oerhört skönt att få komma hem, men skulle det vara så att hon saknar flocken får hon snart en ny chans. Nästa lördag skall vi nämligen till Västerås igen, denna gång för att delta i min församlings årsmöte... och då skall Belle få vara hos sin flock hela dagen, medan jag sitter som mötessekreterare i en annan del av staden.

Men först njuter vi av påsken med dess goda mat, vila och - inte minst - otroligt ljuvliga väder!!! Solen skiner från en blå himmel, värmen är nästan somrig...

Matte, du skymmer solen!

Ber om ursäkt!

Jag är verkligen ledsen att jag inte har skrivit i bloggen på "evigheter"... den enda ursäkt jag har är att jag inte haft tid - men å andra sidan handlar detta om att ha tid mer om ens prioriteringar, det inser jag. Hur som helst har Belle och jag utnyttjat varenda dag med tillräckligt bra väder (d.v.s. inget regn eller stormande) till långa skogspromenader - och större delen av mars bjöd på både sol och värme, så det har blivit mycket klängande och klättrande i oländig terräng. Något vi älskar bägge två!

De få gånger jag inte har kunnat ta med henne ut i skogen, har hon istället gått i löplinan här hemma i trädgården. Det fungerar bra, även om hon hela tiden trasslar in sig så att jag får gå ut och hjälpa henne loss... undrar varför hon aldrig lär sig att gå samma väg tillbaka? Nåja, jag har hela tiden koll och skulle jag till äventyrs inte uppmärksamma hennes belägenhet, ger hon korta upprepade skall till jag dyker upp. Likadant om hon vill in... då sätter hon sig på trappan, precis utanför ytterdörren, och voffar till sig min uppmärksamhet.

Det som verkligen förändrats här hemma är relationen mellan Belle och Philemon. I början sökte Belle kontakt med honom, men då tassade han alltid till henne om hon kom för nära... så hon lärde sig snart att gå ur vägen för honom. Sedan, när Imma dog och Philemon blev ensam katt i reviret, började han söka sig till Belle för sällskapets skull - tyvärr förstod Belle inte att han hade ändrat inställning till henne, så hon hukade sig och gnydde olyckligt om han kom för nära henne. Till nu i veckan. För igår kväll (i natt) kunde jag ta den här bilden:

Matte, skall du inte komma och lägga dig nu?

Och idag, när solen sken in genom innerdörren i hallen, fann jag dem liggande bredvid varandra på hallgolvet:

Stör inte - vi solar!

En liten stund senare fick jag en riktig pangbild, då Philemon reste sig upp och började tvätta Belle på ryggen!

Ligg still... du är smutsig här på ryggen *slick, slick*

Kärt besök hemifrån

Just nu ligger gammelmatte, Belle och Philemon utslagna i min säng och sover middag... förstår inte att de är så trötta? *blinkar med ena ögat*

Ja, igår kom gammelmatte - äntligen! - hem från sjukhuset och klev rakt in i ett komplett kaos. I dörren möttes hon nämligen av fem hysteriskt lyckliga hundar som alla ville upp till hennes ansikte för att pussa henne välkommen hem! De fem hundarna var Belles flock hemifrån, som just nu består av kompisen Lena med sina två kvarvarande valpar Emi och Miri samt Belles dotter Dorika... och så Belle, som inte visste till sig av glädje över att gammelmatte äntligen befann sig där hon skall vara. Gammelmatte damp ner i soffan och fick i tur och ordning ta emot kärleksbetygelser av svansvifsande pussmonster i olika storlekar...

Emi - även kallad "Hajen" - är lite väl ivrig

Miri tog det liiite lugnare

Kvällen innan hade jag rönt samma behandling, då gänget anlände i en enda stor, svansviftande och lycklig hög av glada italienare:

Ett urval pussande hundar

I övrigt lektes det högt och lågt, för här fanns ju så mycket spännande som inte finns i hemmareviret - och lekkamrater som Belle och (ofrivilligt) Philemon. Fast jag måste säga att han var oerhört cool med tanke på omständigheterna... det var bara när någon kom för nära som tassen åkte upp.

Det ser våldsamt ut, men är bara lek - verkar som om
Dorika och Emi tror sig vara tandläkare?
Belle gapar i alla fall så stort hon kan!

Men även italienare behöver vila mellan varven och då samlar de sig gärna i en enda stor hög, här i fåtöljen:

Stackars Belle blir lite ihopklämd...

Och här i min säng:

Hjälp... måste alla ligga ovanpå mig?!? gnyr Belle

Första natten drog sig matte Michelle och fyra italienare tillbaka till gästrummet en trappa upp, där katten Spökis redan hade gjort sig hemmastadd (han var tvungen att hållas enskilt, eftersom han är fertil och vi inte ville riskera att han råkade i kurr med husets hankatter). Belle stannade hos mig och skyndade sig att krypa i säng - vid det laget var hon nog rejält trött, misstänker jag.

Nu sover vi, matte...

Redan nästa dag hade hon dock bestämt sig för att hänga ihop med flocken, så nästa natt (natten till idag) sov hon hos dem uppe i gästrummet *ler stort*. Det unnade jag henne! I vanliga fall har jag henne ju för mig själv, så nog kunde jag låna ut hennes gunst till flocken dessa korta dagar de var på besök.

Vi försökte också bygga på hennes flockkänsla under skogspromenaderna, så att hon kunde gå lös - de andra är nämligen så lydiga att Michelle kan kontrollera dem även på avstånd. Men där tog jaktinstinkten över och Belle drog till skogs på egen tass. Det tog ett bra tag att få henne att återvända till oss, så efter den betan blev det koppel för Belles del.

Valparna har hittat en utbrunnen eldplats

Varför får de springa fria, när jag måste ha koppel?

Och så kom den där ledsamma stunden när det var dags att skiljas åt. Michelle packade in Lena, Dorika och valparna i bilen och Belle försökte förstås hoppa in i buren, hon med. Men det fick hon inte för matte Michelle, vilket synbarligen förbryllade henne.

Hej då, sötnosar!

Men... varför skall inte jag med?

När vi väl åkt åt varsitt håll hade Belle redan fogat sig i situationen och verkade egentligen rätt glad att få vara ensam hund på täppan igen. Och nu sover hon som sagt i min säng medan jag skriver det här. Innan jag avrundar berättelsen om besöket måste jag dock få visa ännu en bild, eftersom den är så underbar. Michelle bjöd gammelmatte och mig på semlor igår, och sedan fick valparna kartongen...

Miri: Det finns... uff... lite grädde... pust...
kvar därinne... stånk

Och hur var det nu med katten Spökis? Jo, så här vacker är han och den lille lyckosten har fyra kattdamer som väntar på hans uppvaktning!

Nej, jag måste få visa er en bild till, det måste jag faktiskt. För så här vackra är Belle och Dorika, mor och dotter, tillsammans!

Äntligen ute i skogen igen!

Jag har inte bloggat på ett tag, helt enkelt därför att det inte funnits något att blogga om. Gammelmatte ligger kvar på sjukhuset, och själv gjorde jag för en vecka sedan illa vänster knä då jag halkade på det våta gräset i trädgården och fick benet under mig... så Belle och jag har fått göra våra promenader runt huset (för min del stapplande) ända till idag. Att släppa henne fri tog stopp häromdagen, då hon plötsligt rusade ut på vägen och skällande jagade ifatt en gammal dam med krycka som stod en bit bort och väntade på att bli upplockad av en bil - det var droppen för mig, för är Belle så tanklös törs jag inte ha henne springande fritt så länge inte hela trädgården är inhägnad (och det låter sig tyvärr inte göras).

Idag kändes dock mitt knä så pass stabilt att jag ville göra ett försök att komma ut på en riktig skogspromenad med Belle. Alltså åkte vi iväg till min närmaste väninnas gård (ett par kilometer norrut härifrån) och parkerade där, varefter vi gick rakt ut i naturen i det skogsavsnitt jag numera kallar "den ylande trädgrenen-skogen". Belle var omedelbart med på noterna och skuttade lyckligt framför mig - då hon inte gick med nosen i marken...

Själv höll jag utkik efter bombmurklor. Det är en mycket sällsynt, fridlyst svamp som börjar dyka upp i skogarna nu... och eftersom jag gärna vill hjälpa till med kartläggningen av dess förekomst, har jag bestämt mig för att hålla ögonen ordentligt öppna när Belle och jag är ute och vandrar. Knepet är att hitta rätt sorts marker - jag har blivit tillsagd att de skall finnas i gammal granskog där det inte växer så mycket på marken utan mest finns mossa och barrmatta... så idag var vi nog på fel ställe, misstänker jag.

Skall jag vara bombhund nu också?!?

Som tröst bjöd Belle mig på den sällsynta upplevelsen att hon poserade - i vanliga fall står hon aldrig still mer än några sekunder åt gången, men idag fick jag faktiskt till riktigt fina bilder av henne:

Som f.d. utställningshund vet Belle hur man står

Och sitta vackert kan hon också!

Tillbaka i bilen bad jag om ett porträtt också - och hon var snäll nog att låta mig få det:

De här skogspromenaderna gör all skillnad i världen för mig. Ute i skogen finns inga bekymmer, där är hela livet bara ett enda fridfullt nu - och det fyller mig med en glädje som bär resten av dagen!

Nu väntar Belle och jag på att få visa upp våra fina skogar för "hemmaflocken" också, för i helgen kommer matte Michelle på besök och har inte bara Belles dotter Dorika med sig utan dessutom två av Lenas valptjejer - och Belle älskar valpar! Det kommer att bli så roligt för oss allihop, och jag hoppas att Michelle får den vila och den avlastning hon så väl behöver just nu... jag skall pyssla om henne så gott jag kan, och Belle får hundsällskap som omväxling mot katterna och tanterna hon vanligtvis är omgiven av *skrattar*.

En härlig dag!

Igår fyllde gammelmatte 71 år och Belle och jag åkte till sjukhuset för att fira henne. Ja, Belle fick ju tyvärr inte komma med in... men istället tog jag med mig gammelmatte i rullstol ut till bilen så att de fick träffas en liten stund i alla fall. Alltför kort, förstås! Men gammelmatte klarar sig just nu inte utan syrgas, så vi var tvungna att snart återvända till hjärtavdelningen.

Belle och gammelmatte älskar varandra!

Kommer du inte hem snart? Jag saknar dig!

Idag hade jag bestämt mig för att kompensera Belle för gårdagens timmar i bilen (de utan gammelmatte och mig, alltså)... och eftersom solen sken från en blå himmel och det var för årstiden många - åtta stycken - plusgrader i luften, passade det utmärkt att vi tog en riktigt lång skogspromenad tillsammans. Så här ljuvligt borde det vara varje dag!

Tydligen var dofterna många också - så många att Belle inte som brukligt studsade på bakbenen för att komma fram fortare... istället gick hon med nosen i backen mest hela tiden.

Nosa, nosa, nosa... (nej, hon har inte skadat
ryggen, det är spindelväv som hon fått på sig)

Inte bara hennes nos var spetsig idag, förresten. Plötsligt spetsade både Belle och jag öronen ordentligt och i sekunden efter sprang en älg över stigen en bit framför oss! Senfärdig som jag är, hann jag förstås inte fotografera älgen... så ni får nöja er med en bild på Belles ivriga spanande efter den. Inte ett dugg rädd var hon, bara nyfiken!

Överhuvudtaget såg vi spår av älg - och högar med färsk spillning - lite varstans i skogen. Men sådant intresserade inte Belle, och själv föredrog jag att spana efter svampar. Fann flera stycken, men bara en som jag känner igen...

Det här är i alla fall ostronmussling

Efter flera timmar i stiglös terräng var jag rejält trött och ledde oss tillbaka till bilen. Belle verkade nöjd, drack mycket vatten (det gjorde jag också) och rullade ihop sig i sin bädd med ett gnagben. Själv njöt jag en sista stund av det underbara vädret innan jag satte mig vid ratten...

Men vänta - nu håller jag ju på att glömma den ylande trädgrenen! Jo då, vi träffade faktiskt på en dylik mitt ute i skogen... se själva:

Garparörs naturreservat

Belle har verkligen fått visa stort tålamod det senaste dygnet, eftersom hon har fått "bo i bilen" flera timmar åt gången medan jag har vakat hos gammelmatte på sjukhuset. Men var inte orolig, jag såg till att hon hade fått rasta ordentligt först och att hon hade både värme, mat och vatten till tass medan jag var borta. En skön bädd hade hon också att krypa ihop i (och filt att bädda in sig i), så jag tror inte att jag behöver ha dåligt samvete.

Det kan bli så där, när sjukhuspersonalen ringer en mitt i natten och ber en komma dit "ifall att". Visst kunde jag ha lämnat Belle hemma, men det kändes inte bra, det heller... nu kunde jag gå ut till bilen emellanåt och titta till henne, så att väntetiden inte blev så lång för henne. Och frös gjorde hon inte, det vet jag. Dessutom kommer det inte att bli någon vana, utan var en tillfällig nödlösning.

Hur som helst försökte jag kompensera henne idag med att på väg till Skövde parkera vid Garparörs naturreservat. Där är mycket vackert, och vi tog en rejäl skogspromenad tillsammans för att njuta av barmark, porlande vatten, fågelsång och doften av mylla. När snön smälter kommer dofter fram som till och med en människonos kan uppfatta...

Om jag hittade någon svamp? Jodå!

Den här vet jag ännu inte vad den heter..

... men det här är en färsk klibbticka