Någon längre promenad har det tyvärr inte blivit, trots det fina vädret, utan vi satsar på morgondagen istället - då blir det en riktig långprommis!
Och så har vi fått ett positivt besked: det är helt okej att vi parkerar bilen i den där mysiga skogen vi hittade igår och promenerar hur mycket vi vill! Fast vi får se upp under jakt-veckorna nu framöver, förstås. Jag skall ta reda på exakta datum för både rådjursjakten och älgjakten, så att vi inte riskerar att hamna mitt i något kulregn...
Nå, idag tog jag mig för att ändå köra förbi den där skylten och parkera på en bra plats en bit in. Sedan gick vi en bra runda, Belle och jag, och hittade som vanligt både det ena och det andra...
Så småningom letade vi oss tillbaka till bilen igen. Undrar om jag kommer att hitta den i vinter, när det är fullt med snö i skogarna? Om vi inte har tur och får en mycket mild vinter i år... det är vad jag hoppas på, eftersom Belle och jag njuter av våra skogspromenader!
I tisdags kväll var Belle med på månadens styrelsemöte i Djurskyddet Kristinehamn och gjorde sig mycket populär hos de församlade. Hon satt eller låg i deras knän i tur och ordning, tiggde godis (vilket hon fick) och rullade sedan ihop sig i kökssoffan (vi satt i köket på djurhemmet) för att sova medan vi betade av punkterna på dagordningen. En klok strategi, tycker jag, med tanke på att våra möten alltid tar minst tre-fyra timmar... och under de timmarna hinner vi massor, för vårt djurskydd är djupt engagerat i många olika saker. Förutom själva djurhemmets verksamhet och opinionsbildningen kring djurskydd och djuromsorg arbetar vi också med REDE och Mini-REDE, en loppis, samarbete med polis och myndigheter i vanvårdsärenden m.m...
Tack vare att vi ändå befann oss i Kristinehamn, kunde vi också besöka den fina hundgården så att Belle fick sträcka ut ordentligt - det syns lång väg hur hon älskar att springa i full karriär! *ler stort*
Igår hände något annat, som Belle uppskattade mycket - vi fick besök av en god vän som ville träna sina kattungar (skogkatter) att åka bil längre sträckor och till andra ställen än veterinärkliniker, möta främmande människor och katter samt lära sig att hundar inte per automatik är farliga. Och då passade det ju bra att komma till just oss, som kan erbjuda allt det där på ungefär en timmes avstånd hemifrån kattmamman. Praktiskt! Sedan var det ju absolut inte fel att få gosa kattungar och prata bort ett par timmar med kattungarnas trevliga matte Maria. Medan Belle förgäves försökte adoptera de små "valparna" som sina egna och inte kunde förstå varför de hela tiden väste åt henne och kröp undan... stackars Belle, hon vill ju bara vara mamma! Hemifrån är hon van att ta tass om både valpar och kattungar, så hon kunde naturligtvis inte förstå att hon inte fick göra det nu när hon hade två småttingar precis framför nosen.
För det första är det absolut inte lätt för Belles fodermatte att komma ur sängen så tidigt som 04.30, när klockan envisades med att ringa i morse. Lyckligtvis hade jag packat vår väska redan kvällen innan... ja, med undantag av att jag fick lyfta ur Philemon, som hade övernattat i den...
...så allt jag behövde göra var att ordna frukost åt katterna, klä på Belle och traska iväg till busshållplatsen. Vi skulle nämligen ta en buss till Kristinehamn och där äntra ett tåg till Stockholm. Problemet var bara det, att när vi (rätt stressade) kommit fram till hållplatsen - ordentligt iklädda reflexkläder och med en ficklampa som extra skydd mot att bli påkörda i mörkret - kom inte bussen. Vi väntade och väntade och väntade... men till sist, när jag i princip hade gett upp hoppet om att alls ta mig till tåget, stannade en Swebus-buss och öppnade dörren. Jag förklarade vad som hänt och frågade om vi möjligen kunde få åka med till Kristinehamn... och ängeln som satt vid ratten inte bara tog oss med, utan lät oss dessutom åka gratis! Han räddade hela vår dag, och det sa jag till honom flera gånger under resan.
I Kristinehamn fick vi vänta i cirka en och en halv timme på tåget (här i glesbygden finns det inget som heter matarbussar - vi har knappt kollektivtrafik värd beteckningen), men eftersom vi tilläts vistas i den uppvärmda vänthallen gick det absolut ingen nöd på oss. I stället åt vi frukost (jag åt smörgåsar och Belle en halv portionspåse med blötmat) och sedan sov Belle lugnt i sin bäddade väska medan jag läste en tidning och löste dess korsord. Varför är de flesta tidningskryss (undantaget SvD) så enkla?!? De tar slut på nolltid för en van korsordslösare...
Den sista kvarten innan tåget anlände till stationen, försökte jag förgäves få Belle att kissa av sig - men det var hon inte intresserad av, utan hon föredrog att skutta omkring efter kråkorna - puh!
Vi hade bokat plats i en vagn där det var tillåtet med djur, och till min glädje var det en liten avdelning för sig själv där bara en ung kille satt och halvsov... så Belle och jag gjorde det bekvämt för oss och anträdde resan mot huvudstaden. Till en början reagerade hon på alla ovana ljud, även om hon inte verkade oroad av dem, men så bestämde hon sig för att slöa i det allt starkare solljuset som strömmade in genom "vårt" fönster.
Eftersom det var ett snabbtåg tog resan bara drygt två timmar - mycket bekvämt! Och efter Hallsberg delade vi "kupén" med en svart katt (med tillhörande tvåbeningar) som visade sig vara minst lika bra på att slöa som Belle. Jag tror inte ens att de två märkte av varandra förrän det var dags för Belle och mig att stiga av! *skrattar*
I Stockholmstrakten (vill inte tala om var) blev vi mötta av den vi kommit för att besöka och så åkte vi hem till den personen för att fika, prata och skriva papper. Jag skulle som sagt hämta en bil - och i den bilen tvangs nu stackars Belle vänta, eftersom det också bodde katter i huset. Det innebar efter ett tag att grannskapet fick lära känna den berömda italienska operan och vi skojade om att någon nog snart skulle ringa polisen... så tyvärr kunde jag inte stanna så länge som jag velat, utan måste snart anträda resan hem. Fast egentligen kanske det var klokast så, för nu var både Belle och jag trötta och ändå måste vi klara hemresan också!
I Strängnäs stannade vi dock, Belle och jag, för att luncha. Det blev hamburgare åt oss bägge - fast Belle fick sin au naturelle, eftersom hon inte är intresserad av fånigheter som bröd, grönsaker och smält ost. MIN hamburgare var hon dock väldigt intresserad av, så den fick jag nästan stjäla mig till att sluka! Och sedan gällde det att se till att hon inte snodde mina pommes frites också... jag vill inte att hon äter sådant, eftersom det är så salt.
En prommis tog vi förstås också, men något uträttande av "hundliga göromål" ville Belle fortfarande inte ägna sig åt - så vi fick stanna i Arboga också, där hon äntligen beslöt sig för att det kanske var dags att lätta på diverse tryck. Efter det slocknade hon totalt och sov praktiskt taget hela vägen hem...
Som ni kan se av bilderna, reste Belle lös i bilen... jag hade tyvärr inget annat val just den här gången. Men en ny, betydligt tuffare bur är på gång, den också - en krocktestad, som tål det mesta. För säkerhets skull skall jag vaddera insidorna, så att hon inte slår ihjäl sig om något händer - hon tittar ändå aldrig ut genom fönstren när hon ligger i bur, utan sover mest bort tiden. Man vet ju aldrig när man kan behöva sina krafter!
Resan hade som sagt startat långt innan solen gick upp... men den lyste fortfarande stark och varm när vi kom hem vid 16.30-tiden. Då var vi så trötta att vi nästan vinglade in, drog av oss ytterkläderna och föll ihop; Belle i sin bädd och jag i en fåtölj. Gissa om det var skönt att vara hemma igen! Och i kväll kryper vi i säng tidigt, den saken är säker.
Kan dock nöjt konstatera att det var lättare än jag trott att resa med hund! Åtminstone när den hunden är Belle. Hon verkar inte rädas någonting...
Nu ligger gammelmatte inlagd på strokeenheten, eftersom det är efterverkningar av hennes stroke som får henne att må dåligt, och vi andra i familjen - de sex katterna, Belle och jag - hålls hemmavid. Idag har vi dock fått ett fantastiskt glädjebesked: vi har en ny bil på gång! Eller rättare sagt, en begagnad bil i mycket gott skick. Och därmed kunde jag ringa till Belles matte och berätta att vi kan börja leta krocktestad bur - för nästa bur Belle reser i skall klara betydligt mer än den förra gjorde!
Idag tog vi oss genom skogen bort till bilverkstaden - fågelvägen är det någon kilometer dit men på vårt sätt blev det en halvmils promenad (t.o.r.) - eftersom jag skulle slutbetala min senaste bilreparation. Att bilen inte finns mer (det gör den ju visserligen än så länge, eftersom försäkringsbolaget inte är färdiga med ärendet, men den går aldrig mer att köra) betyder ju inte att jag inte måste göra rätt för mig - och jag hade en avbetalning kvar att klara. På vägen dit och hem hittade Belle och jag som vanligt massor av konstifika fynd, bildäck och annat som inte borde ligga ute i naturen och skräpa, och överallt växte det svampar som vi inte kan någonting om och därför inte vågar plocka. Istället fotograferade jag dem och har bett Sigge Svamphund med matte att upplysa oss om ifall de är ätliga och vad de heter... så kanske man vågar ta dem en annan gång? Några tog vi dock faktiskt med oss hem, alla soppar... har för mig att nästan alla soppar är ätliga, med några få undantag. Tänker givetvis inte äta någon av dem förrän jag fått veta att de är juste!
Så har vi tränat på några kommandon - dels att hon inte skall dra i kopplet (ibland har hon så bråttom att hon studsar omkring på bakbenen) och dels att vi skall stå blick stilla och vänta när en bil passerar. Det förstnämnda går sisådär, men att stå still är hon mycket bra på - kanske för att hon har en karriär som utställningshund bakom sig?
Det där med auktoritet är ju liksom inte min grej, om jag uttrycker saken så. Jag föredrar att arbeta i team hellre än bestämma över andra... så jag får nästan göra våld på mig själv för att vara auktoritär mot Belle. Dessutom gör hon mig så glad med sitt skuttande och ivriga undersökande av världen, och det vill jag inte att vare sig hon eller jag skall gå miste om. Men handlar det om säkerhet, är det en annan sak... det är därför jag tränar på detta att vi skall akta oss i trafiken.
Polisbrickehållaren har jag ringt Polisen om, och de har bett mig lämna in den till dem i morgon när jag ändå passerar Mariestad. Min tanke var att någon faktiskt kan ha stulit den, tagit själva polisbrickan och slängt resten ifrån sig - så jag berättade exakt var jag hittade den och hur dags.
Mitt ute i ingenstans fann vi också stora, blommande solrosor, som jag givetvis var tvungen att fotografera:
Tänk, så praktiskt för skogens fåglar att ha tillgång till feta, goda frön nu när hösten har kommit och vintern så sakteliga drar närmare!
Annars var det framför allt svampar som Belle och jag letade efter. Det har regnat bra de senaste dagarna, så jag tänkte att det borde ha börjat komma svamp i markerna nu... och jodå, vi hittade en hel del som vi absolut inte vågade plocka eftersom kantareller, stolt fjällskivling och blodriskor är de enda sorter jag är säker på. Fast en sort vet jag mycket väl vad det är - och den skall absolut inte plockas (vilket jag tycker är lite synd, eftersom den är mycket vacker):
Jodå, flugsvampar fanns det gott om. Undrar lite vad en svamp har för nytta av att vara giftig? Då kan den ju inte sprida sina gener med hjälp av djuren, tänker jag...
Andra svampar jag/vi hittade tror jag är ätliga soppar, men jag vågade som sagt inte chansa:
Sist, men inte minst, måste jag få visa hur fin Belle är i sin hösttröja. Egentligen hade jag tänkt ta regntäcket, eftersom det har reflexer, men knäppningen har gått sönder så jag måste laga den innan hon kan ha det igen... så det fick bli "fångtröjan" istället:
Och tänk, hon behöll den på hela promenaden! Antagligen hade hon inte tid att tänka på avklädning mitt ute i skogen... eller så insåg hon att det var rätt skönt att ha tröja när det "bara" är +13 grader ute. Den blev rejält smutsig, kan jag berätta *skrattar*.
Dessutom har hon ju en annan lösning på problemet, nämligen att använda Philemons sandlåda:
Vad Philemon tycker om tilltaget, vet jag inte... han anser det nog vara ett förjamat intrång i hans revir, men orkar inte gräla med henne om saken.
Så fodermatte (nu kan ju inte ens jag blunda för att hösten har kommit, hur jag än skulle vilja försöka - så jag kan inte kalla mig sommarmatte längre) får uppamma den auktoritet jag absolut inte besitter, helt enkelt koppla den lilla fegisen och dra henne med mig ut. Det är inte lätt, för även om jag själv älskar regn är jag inte hjärtlös nog att kräva att andra också skall göra det!
När vädret är bättre och Belle inte har något emot att gå ut, gör vi längre promenader och har dessutom börjat hoppträna lite grand. Belle är jätteduktig och tar tacksamt emot de översvallande jubelrop och pussar som fodermatte erbjuder på andra sidan hindret - det behövs inte ens godis för att locka henne att hoppa, så jag börjar undra vad jag skall göra av den jättesäck med leversnittar jag hade tänkt använda som lockbete *skrattar*.
Slalomhindret har jag faktiskt inte ställt upp än. Om jag tänker rätt eller inte, vet jag inte, men min tanke är att vi skall koncentrera oss på hopphindret ett tag innan vi börjar blanda in fler moment...
Och så vill jag ju ge mig ut i skogen med Belle och leta kantareller, så snart jag hittar mina gummistövlar (som finns någonstans i garderoben - var vet jag inte).
Matte Michelle hade med sig kompisen Suvi och alla fem italienarna i bilen när de kom vid lunchtid igår. Eftersom vädret inte var det bästa och gräset vått, hölls vi inomhus - och jag förundrades storligen över att varken Imma eller Philemon verkade störas av att deras revir plötsligt invaderades av FEM Belle:ar som klättrade, studsade och lekte precis över-allt. Märkligt att de tog det så lugnt... mycket lugnare än när husisarna (gammelmattes katter) släpps in på den här sidan av huset, faktiskt. Då brukar Imma gömma sig, och Philemon sitter någonstans högt upp och grälar på husisarna... nu var de lugna och höll sig framme för att se vad som försiggick, som om de inte hade något emot denna hord hyperaktiva jyckar.
Michelle slängde åt mig en påse torkade grisknorrar och föreslog att jag skulle ge en var till hundarna:
Lite senare åkte vi allihopa (utom gammelmatte, och katterna förstås) in till Mariestad, där Michelle och Suvi hjälpte mig att tömma min stackars krockade bil där den står bakom Opel-verkstaden i väntan på försäkringsbolaget. Det tog en stund, och allt fick vi inte med oss för somligt satt alltför ohjälpligt fastklämt i den förvridna och ihopknycklade karossen. Michelle fick också se hur hundburen såg ut:
Och inredningen i buren (hundbädd, pläd m.m.) lät vi i stort sett vara, eftersom buren var full av glas-splitter. Man kan aldrig vara säker på att man får bort allt glas... och jag vill inte ta några risker med Belle.
Innan vi åkte hem igen, gjorde vi några inköp på Granngården, som har en riktigt stor sortering av foder och tillbehör för just hund, och så visade jag hur fint ordnat Mariestads brukshundsklubb har det. Det är hos dem jag funderar på att gå en kurs i lydnad med Belle (hon kan redan, men det kan inte jag!) och senare ev. också en agilitykurs.
Undrar hur Michelle kände det att ta farväl av Belle för den här gången? Hon älskar henne ju minst lika mycket som jag och har haft henne sedan valpdagar! Jag är mycket tack-sam att hon låter oss ha Lillvoffsan här, och jag hoppas att hon känner sig trygg med att hennes sötnos är i goda händer...
Nå, hur som helst tog Belle det fullständigt naturligt att stanna här, och i natt sov hon som vanligt i min säng, under mitt täcke. Och idag har jag äntligen kunnat glädja mig åt våra promenader igen... det har känts mycket bra, även om hon skrämde livet ur mig på eftermiddagen när vi hade besök av en god vän och Belle och Philemon passade på att rymma. Att Belle är rymningsbenägen visste jag, och Philemon tar också gärna chansen om han får den... men att de skulle dra iväg samtidigt hade jag svårt att hantera. Jag menar, hur jagar man ifatt en vinthund och en Cornish Rex? Bägge är ju byggda för att springa ohyggligt fort - och jag är en ganska rund, otränad medelålders kvinna utan det rätta flåset för snabba ryck. Inte hjälpte det att ropa och locka på dem heller... så jag fick börja med att jaga rätt på Philemon, som i alla fall höll sig i trädgården, och få in honom i huset, innan jag hämtade Belles koppel och gav mig iväg efter henne. Det sista jag hade sett av henne var att hon la iväg söderut längs vägen, så jag gick ditåt... men rätt som det var ropade vår gäst att Belle var tillbaka i trädgården, så hon hade väl gjort en lov och återvänt genom skogen. Rackar'ns jycke! Nå, nu fick jag in även henne och kunde pusta ut...
Resten av dagens promenader har gjorts i koppel för säkerhets skull. Och den där sista nattprommisen innan sängdags blev aldrig av... Belle vägrade istadigt att lämna sin go'a plats i gammelmattes bädd, Jag antar att hon redan hade uträttat sina hundliga behov i Philemons sandlåda, för där såg jag henne tidigare ikväll! *skrattar*
... kom chock nr 3: jag fick syn på hundburen i baksätet. Vår bil var (jag skriver med avsikt i imperfektum, för den kommer aldrig att rulla på vägarna igen) en kombi som inte rymde några hundburar i bagagen, så jag hade monterat in buren bakom förarsätet istället. Och nu såg buren ut så här:
Sedan dess har jag gång på gång på gång återkommit till den överväldigande känslan av tacksamhet över att Belle inte satt i den där buren... för då hade hon varit död nu. Nog för att jag vet vilka krafter som sätts i rörelse vid en krock, och även stål har sina begräns-ningar, men inte hade jag en aning om att buren skulle knycklas ihop så totalt av att mitt säte kollapsade bakåt (vilket det skall göra vid en krock för att skydda passagerarnas ryggar)! På sätt och vis kunde Belle lika gärna ha varit lös i bilen, vad den saken beträffar. Hon hade inget skydd alls, och en liten späd italiensk vinthund har inte mycket att sätta emot när g-krafterna tar över.
Nu vet jag varför Belle är hos sin matte i Västerås just nu. Frågan är hur jag skall våga hämta hem henne? Jag vill ha hit henne igen, vi saknar henne gruvligt och hon fattas oss... men hur skyddar jag henne i trafiken? Finns det extra säkra burar att köpa, som tål sådana här äventyr? Nu vet jag inte hurdan vår nästa bil kommer att vara, för det tar ett tag innan polisen utrett färdigt och försäkringsbolagen (dels mitt och dels förarens av den påkörande bilen) gjort upp så att jag kan få ut pengar till inköp av bil - men en sak vet jag, att innan Belle reser i den bilen skall jag ha gjort allt som står i min makt för att trygga hennes säkerhet!
PS. Gammelmatte och jag har klarat oss någorlunda bra, trots allt. Vi är rådbråkade och blåslagna, jag har en blodbula i bakhuvudet och känner av effekter i högerarmen och höger öga som jag måste få utredda... men vi bröt ingenting, och ingenting gick sönder inuti oss. Våra skyddsänglar gjorde vad de skulle! DS.
