Ett nytt hundår väntar

Varför säger man att dåliga dagar är "hunddagar" och dåliga år "hundår"? För mig har Belles intassande i mitt liv varit enbart positivt och fyllt dagarna med kärlek, glädje och en massa nyttig motion. En hund tillför så oändligen mycket till livets vardag! Sommaren och hösten har varit fruktansvärt turbulenta och vi har tvingats uppleva så mycket som varit så svårt - en bilolycka, mammas (gammelmattes) svåra sjukdomar, mitt nervsammanbrott, Immas död (för att bara nämna ett par av händelserna)... men Belle har hållit mig uppe, och våra promenader har givit mig frid i hjärtat.

Så jag ser fram emot hundåret 2014 - det skall bli underbart! Förhoppningsvis kan vi lära oss kontakt på avstånd, så att jag kan släppa henne lös och ändå ha kontroll över att inget ont händer henne, och så skall vi gå en intressant kurs i svampsök för hund (och matte). I september reser vi till Malmköping och deltar i en jättestor svampletarträff, och det skall bli fantastiskt roligt! För att inte tala om alla vardagarna med fina skogspromenader, utflykter, bus och lek, gos i soffan och värmande av varandra i sängen... tro mig, kunde jag spinna eller vifta på en svans skulle jag göra det i sådana stunder.

Tusen tack, Michelle, att du avstår från Belle för att jag skall få uppleva det här fina hund-livet!

Trist med mörker

Jag vet inte om Belle håller med mig (eller rättare sagt, det gör jag nog... för hon tycker definitivt inte om att ha kläder på sig, även om hon finner sig i det), men kylan är inte det värsta just nu. Det är mörkret. Vi måste förlägga vår långa mitt-på-dagen-prommis till kring lunchen istället för under eftermiddagen för att inte snubbla omkring i skymning eller rentav mörker... för det är ju i skogen vi vill gå, inte på upplysta trottoarer eller vägar. Asfalt är ingenting för oss - vi vill tassa i den mjuka marken inne bland träden, där det okända och spännande finns.

Idag fick vi leta länge innan vi hittade en bra plats att ta vår dagliga långpromenad på. Jag tänkte att vägen mellan Skagersvik och Delebäck kunde vara trevlig, för där finns fina skogar att undersöka... men jag hade inte reflekterat över alla stängsel som hindrade oss från att komma in i de där skogarna. Och där det inte fanns stängsel, fanns det inte heller parkeringsmöjligheter. Så småningom fann vi dock en liten grusväg där det uppenbarligen inte gick särskilt mycket trafik, och så fick vi vår prommis i alla fall. Och jag hittade faktiskt lite frostnupna svampar - okända skivlingar, några narrkantareller och en blek taggsvamp som vi lät stå kvar. En enda svamp gör inte mycket mat... om det inte handlar om stolt fjällskivling, kanske. Men någon sådan har jag hittills inte hittat.

Belle börjar vänja sig vid husisarna, märker jag. De möts och nosar på varandra, och sedan viker Belle klokt undan för katten som spatserar vidare dit den var på väg. Bra! För i jul kommer vi ju att ha öppet mellan lägenheterna mest hela tiden, och då vill jag inte behöva ägna tiden åt hantera konfrontationer. Det är tillräckligt att huskatten Sixten och Cornish Rexen Philemon ständigt far ihop... och det slutar alltid med att Philemon blir skadad, eftersom hans päls är så tunn att den knappt täcker skinnet.

Belle har fått nya vänner

Jag var så övertygad om att jag hade nya bilder på Belle i kameran, men när jag nyss tömde den fanns bara foton från sjukhuset... så jag har tyvärr ingenting att visa er idag. Däremot kan jag berätta att Belle har fått nya vänner, något som gläder mig mycket!

Som jag har skrivit tidigare, ligger mamma (gammelmatte) på sjukhuset i Skövde med svåra hjärtproblem. I måndags kände jag mig frustrerad över att jag inte kunde vara så mycket hos mamma som jag skulle vilja, eftersom jag vägrar att låta Belle sitta och frysa i en kall bil men p.g.a. resans längd (en timme enkel väg) inte heller kan låta henne vara ensam hemma... och det här bekymret vädrade jag på Facebook, varpå en vän skrev att Belle gärna fick vara hos henne om jag behövde det. Sagt också gjort, jag lämnade Belle hos henne på måndagseftermiddagen, och hela tisdagen kunde jag vara hos mamma. Just precis den dagen fick personalen äntligen så pass mycket stabilitet i hennes värden att hon kunde opereras! Alltså fick jag vara med både före och efter operationen, medan Belle var i trygga händer hemma hos min vän - som dessutom har egna hundar och katter. På kvällen dagen innan kunde jag läsa i ett inlägg på Facebook att Belle och de andra hundarna låg i en mysig hög i soffan och tittade på TV... de orden värmde bortom ord, för då visste jag att hon mådde bra! Och därför kunde jag också koppla av allt annat och koncentrera mig helt och hållet på mamma just precis när jag behövde det som allra bäst.

Sent på kvällen, när mamma vaknat ordentligt efter operationen och allting såg bra ut, åkte jag hem till min vän och hämtade Belle. Hon verkade trivas alldeles utmärkt med sina nya vänner, men var också glad att se mig... det kändes fantastiskt att åter ha henne i famnen, och jag tackade min vän ur djupet av mitt hjärta för att hon hade ställt upp just när det behövdes som bäst. En trygg hundvakt är guld värd! Och i det här fallet var det inte bara frågan om en hundvan person (som också kan djurvård), utan hon känner till just vinthunden som ras... alla hundraser har ju sina speciella drag, och att man "kan" en ras betyder inte att man automatiskt begriper sig på en annan. Själv är jag inte särskilt kunnig på någon hundras... före Belle har jag bara haft skotsk terrier, så jag har mycket att lära mig.

Snö

Jag är så ledsen att jag inte bloggar så ofta som jag skulle vilja... gammelmatte ligger fortfarande på hjärtintensiven, jag har mist min älskade katt Imma och varken orken eller den rätta geisten vill infinna sig just nu. Förhoppningsvis skall jag kunna rycka upp mig snart, för advent är en härlig tid och det saknas sannerligen inte saker att göra!

Igår och idag har vi fått snö, som så många andra denna helg. Stormen Sven passerade ganska obemärkt här hos oss... men idag har det snöat tätt, tätt och yrt kring husknutarna precis hela dagen. Belle var inte imponerad.

Nej, snälla... jag vill inte gå ut... jag behöver inte...
jag kan hålla mig, loooovar!

Kallt och vått... usch, jag skall emigrera söderut...
det måste finnas någonstans där det inte snöar... *hutter*

Okej, nu har jag varit ute... släpp in mig! SLÄPP IN MIG!

Som djurägare försöker man ju få till trevliga julbilder att skicka till släkt och vänner, inte sant? Jag har en tomtedräkt i kattstorlek som jag tråcklade på Belle i ett försök att få till en mysigt julig bild av henne... men Belle var inte med på noterna, eller så tog hon det hela som ett gyllene tillfälle att retas med mig. Nu kan jag aldrig låta bli att skratta när jag tittar på fotot:

Skulle ni lita på en tomte med det här leendet?

Mera mammaprat

Jag har vetat det rätt så länge, men inte fått knysta om det... att Lena - Belles flockkompis hemma hos matte Michelle - varit dräktig. Men idag släppte förbudet, för under eftermid-dagen och kvällen födde Lena sammanlagt sex välskapta valpar! Två svarta, två blå och två isabell - fyra honor och två hannar. Det är så spännande att jag knappt kan vänta till valparna är stora nog att få besök utifrån...! Och ända sedan Belle fick veta nyheten, har hon varit som tossig här hemma: klängt på möbler, förföljt mig genom rummen, gnytt och velat sitta i min famn. Hon kanske också vill ha valpar? Hon älskar åtminstone småttingar, både hundvalpar och kattungar, det vet jag...

Den här bilden togs när valparna precis hade fötts

Och så här ser en nyfödd italienare ut!

Michelle har också berättat att valparna väger mellan 110 och 180 gram, apropå att jag funderade lite kring valpars födslovikt i mitt förra inlägg.

Och Lena är lycklig - småttingar är hennes liv, det har hon många gånger visat. Det spelar ingen roll om det är hennes egna eller andras, om det är hundar eller katter - Lena älskar att vara mamma, så enkelt är det! Med andra ord är dessa sex små nyfödda i de bästa tassar... *ler stort*

Belle som mamma

När vi är ute och går med Belle, stannar människor ofta till och vill veta "hur gammal hunden är" (underförstått: de tar henne för en valp). När jag berättar att hon är fullvuxen och inte blir större än så här - ironiskt egentligen att hon i hundkretsar är för stor för sin ras - blir de mycket förvånade. Och när jag sedan lägger till att hon förra året födde sex valpar, är frågan ofrånkomlig: "Var hade hon dem?!?" Det är inte utan att jag undrar själv, så smal som Belle är om midjan... jag kan med lätthet hålla bägge händerna som ett O runt hennes mage och ha gott om plats mellan. Så hur ser egentligen en dräktig italiensk vinthund ut?

Så här ser Belle ut när hon inte är dräktig (bilden togs i juni 2013):

Och den här bilden togs den 9 juni 2012, drygt två veckor innan Belle födde sina valpar:

Om ni har sett hur livmodern ser ut på en hund, vet ni att själva livmoderkroppen är mycket liten men att den har två mycket långsmala s.k. "horn" i vilka valparna ligger på rad som pärlor i ett halsband. Belle bar på sex valpar, och jag förmodar att det låg tre i varje horn under hennes dräktighet.

Italiensk vinthund är en mycket liten hundras, och givetvis är även valparna små när de föds. Beroende på hur stor mamman är, varierar valparnas födelsevikt mellan cirka 100 - 300 gram. Belles valpar föddes den 30 juni 2012 och dagen efter togs den här bilden på en av dem:

Jämför valpens storlek med matte Michelles hand

Jag är inte uppfödare själv och dessutom nybörjare på rasen som sådan, men jag kan tänka mig att den första tiden i valparnas liv är både rolig och mycket arbetssam. Belle hade lyckligtvis två fördelar under sina valpars uppväxt: dels var hon en mycket bra mor i sig själv, som klarade sin roll alldeles utmärkt, men dessutom hade hon en tikkompis i reviret som hjälpte henne när hon behövde avlastning. Så skulle alla mammor ha det!

Tre veckor gamla småttingar

När valparna är små, är det svårt att se vilken ras de tillhör, tycker jag. Faktum är att det dröjde ganska länge innan en novis som jag kunde se att de bedårande sötnosarna skulle bli slanka, spetsnosiga italienare... *skrattar*

Medan valparna diar, ser mamma tik fortfarande ganska otymplig ut - långt ifrån det smala jag hon var innan dräktigheten... men det är nog något som varje mamma kan känna igen sig i:

Belle med en av sina valpar

Valpkullen, cirka två månader

Så småningom kommer den smala midjan tillbaka, samtidigt som det börjar bli riktigt bökigt att låta valparna dia... men Belle får som sagt hjälp av kompisen Lena, som vet hur det skall gå till och som gärna tar hand om både hundvalpar och kattungar:

Lena längst till vänster, så Belle och valparna -
samt Cornish Rex-katten Vera!

Det kanske är dags att presentera barnens far? Hans namn är Lovolys A Little Bit of Love - Fleury till vardags - och så här stilig är han:

Och hur är det med "valparna" idag? Jodå, de har vuxit upp till stiliga, älskade italienare allihopa! En av döttrarna - Dorika - stannade förresten kvar hemma hos Michelle och skall förmodligen bli avelstik så småningom:

Dorika i förgrunden

Mångsidig italienare

Hon är verkligen en mångsidig liten hund, vår Belle - förutom jakt-, svamp- och kryddhund har hon idag visat framtassarna som vallhund också! Det var när Philemon rymde via vardagsrumsfönstret som hon bestämde sig för att den där katten skall inte vara utomhus - och så såg hon helt enkelt till att få honom att vända och springa tillbaka över verandan till gammelmatte. Vad Belle själv gjorde på verandan? Hjälpte gammelmatte och mig att sätta fast grangirlangen med lysdioder utmed verandaräcket, förstås. Vi kom på den bra idén att få det jobbet gjort medan det fortfarande var uthärdligt milt ute så att man inte frös halvt ihjäl... men vi tänder förstås varken girlangen eller någon annan julbelysning förrän första advent, det lovar jag. Att ta ut saker i förskott är inte riktigt vår melodi... tvärtom gillar vi traditioner och håller oss till dem vi har.

Nja... ärligt talat var inte Belle till någon större hjälp med girlangerna. Hon ägnade sig mest åt att försöka skrubba av sig tröjan mot bordets underrede - men det fungerade inte, efter-som hon försöker från fel håll (framifrån bakåt istället för tvärtom). Undrar just hur länge det dröjer innan hon knäcker det problemet?

Kan berätta att Belle och jag fann svamp idag när vi var ute på mitt-på-dagen-rundan (den längsta av dagens promenader) - men det var tyvärr narrkantareller, så dem skall vi inte äta. Kände mig dock stolt över att känna igen sorten och att inte ta fel på dem och riktiga kantareller! Lite i taget lär jag mig alltmer...

Inga äkta kantareller, fast de ser rätt lika ut...

... utan narrkantareller, som inte är någon matsvamp

Mycket mod i liten hund

Belle är så stolt idag, för hon har träffat och HÄLSAT PÅ EN HÄST och den var inte alls lika otäck som Sigge påstår. Tycker Belle i alla fall! Hon vågade gå ända fram till staketet och trots att hästen stod nära på andra sidan och var jättestor i förhållande till lilla Belle, blinkade hon inte ens. "Äsch" såg hon ut att säga "jag är ju jakthund och skulle nog kunna lägga ner det där bytet om jag fick chansen". Fast ärligt talat verkar hon mest föredra att jaga från bilen - men det kanske är så moderna jakthundar gör? Inga djur undgår hennes skarpa syn, oavsett om det är små kaniner eller stora kor... passerar vi något levande, så nog reagerar Belle!

En bra skog har vi också hittat idag, för vi - d.v.s. gammelmatte, Belle och jag - var och hälsade på hos Max' och Måns' husse och han bor så bra till att där finns flera fina skogar på promenadavstånd. Tyvärr var det så pass sent på eftermiddagen att vi inte kunde leta svamp ordentligt, för när vi kom in bland träden var det för mörkt att se bra... så vi har bestämt oss för att återvända i fullt dagsljus och leta kantareller medan det fortfarande är "varmt" i luften. Idag var det fint väder: solsken och +11 grader... men som sagt, vi kom iväg för sent och det hann skymma på innan vi nått skogen.

Smyger utmed väggarna

Kom precis in från vad som skulle föreställa kvällspromenaden med Belle. Det stormar och regnar ute och Belle gjorde förtvivlade försök att smyga utmed husväggarna istället för att gå ut på öppen mark... och när det inte gick, tvärvände hon och drog med mig hem till ytterdörren igen. Blicken sa allt: "Jag behöver inte gå ut, matte - öppna dörren!" Det var exakt samma blick som stunden innan hade tittat på mig i hallen och signalerat att hon ville ut... *skrattar*

Överhuvudtaget har det inte blivit mycket promenerande idag p.g.a. regnet. Morgonen var okej, men då skulle jag hjälpa gammelmatte hos arbetsterapeuten och ville inte att Belle satt ensam i en kall bil, så hon fick stanna hemma den timme det tog. Ni andra som har hund, är inte hemkomsten något av det mest upplyftande man kan uppleva?!? Belle beter sig som om jag har varit borta i evigheter och hon inte har gjort annat än längtat (fast jag tror personligen att hon legat och sovit under en varm filt tillsammans med Philemon och Imma)... hon hoppar och skuttar, svansen slår snabbt fram och tillbaka, hon slår nästan knut på sig själv i sin iver att hälsa en välkommen hem. Kan man bli annat än glad av det? Oavsett hur dagen varit, sjunger hjärtat vid ett sådant bemötande.

Resten av dagen har jag, som sagt, förgäves försökt få ut Belle på någorlunda ordentliga rundor - men hon stiger försiktigt ner från trappan, störtar in under närmaste träd, uträttar det hon skall och flyger uppför trappan igen för att få komma in. Jag som hade hoppats på en riktig skogspromenad med svampsök! Nåja, helgen har ju lyckligtvis bara börjat.

Belle gör inte bara intryck, utan avtryck också

Idag när Belle och jag hade lämnat av gammelmatte vid vårdcentrum och gjorde oss redo för en långpromenad, upptäckte jag dem. Alla nosavtrycken på bilfönstren, alltså.

Ni som har följt den här bloggen ett tag vet att vi inte har haft den här bilen särskilt länge - och jag kan försäkra att den var ordentligt rengjord både ut- och invändigt när vi hämtade den i Stockholm. Nu ser den ut att vara i desperat behov av en rekonditionering - hihi!

Särskilt ett avtryck fascinerade mig. Vad hade hon gjort, egentligen? Tryckt munnen mot rutan?!? Det ser ut som märken efter huggtänder...

Hur som helst tog vi vår promenad, solen sken underbart och jag tänkte att om vintern ändå ville vara sådan här skulle jag inte bli deprimerad i januari och februari, som jag annars brukar. Sol eller regn spelar ingen större roll, det är plusgraderna som piggar upp mig... idag hade vi +10 ända till solen gick ner, och t.o.m. nu när vi tog kvällsprommisen kändes luften inte särskilt kall. Får man önska sig en mild och blöt vinter, tro?

Och titta vad vi hittade i gräsmattan (som fortfarande är grön) utanför vårdcentrum! En blommande tusensköna - i mitten av november?!?

Mina svampplockarvänner på Facebook berättar om fina skördar, åtminstone i södra halvan av landet, och jag skall se till att Belle och jag gör en fin skogsrunda någon av de närmaste dagarna och letar kantareller - för de finns fortfarande där ute, det har jag sett bildbevis på senast idag.

Vilsamma promenader i hundra knyck

Det var länge sedan jag bloggade åt Belle, men det beror inte på att ingenting spännande hänt utan på att jag inte har orkat med. Så mycket har hänt oss här i klostret under den gångna sommaren och hösten som jag lyckats hantera ända till i söndags... då brast det, och egentligen är jag inte förvånad. Jag har länge känt att situationen varit ohållbar, men det finns ju liksom aldrig någon "rätt tid" att vara sjuk på - särskilt inte när man redan är sjukpensionär.

Belle och jag tar som alltid, oavsett vad, våra dagliga skogspromenader och letar svamp. De senaste vcekorna har varit varma och regniga, så det är bara ett par dagar sedan vi fann kantareller! Annars är det mest skivlingar i skogarna nu, och dem är jag alldeles för osäker på så dem "plockar" jag bara med kameran. Och så pågår ju älgjakten för fullt, vilket begränsar vilka skogar vi kan röra oss fritt i... men det gör inget, för våra hemma-skogar - d.v.s. skogsområdena kring vårt hus - är fullt tillräckliga för oss. Vi är så lyckligt lottade att vi har skog i princip runt om huset, även om det på ena sidan går en elgata och framför huset ligger en väg mellan tomten och det skogsavsnittet... och eftersom vi bor på Lokaåsen, är terrängen mycket kuperad, snårig och stenig. Det ger oss bra motion - för ni skall inte tro att Belle och jag använder oss av stigar... hihi!

Inomhus deltar Belle i det dagliga livet, i regel tätt intill någon av oss mattar. Det är egentligen ingen större skillnad mellan att ha en Italiensk vinthund och en Cornish Rex, tycker jag - de beter sig faktiskt väldigt likt och är båda mer inriktade på människor än på individer av deras egen sort. Så det är inte alls ovanligt att jag har två katter och en hund i famnen medan jag sitter i soffan och läser eller skriver på laptopen, och gammelmatte brukar alltid vara ockuperad när hon syr eller broderar.

Belle "hjälper" gammelmatte att sy

Skulle det inte hända något särskilt, finns det ju tusen och ett sätt att sova på! Belle är mycket duktig på att hitta varma liggplatser eller "gräva ner sig" i filtar och täcken - precis som en äkta italienare! *ler stort*

Fast inte ens den djupaste slummer kan hindra henne från att uppfatta doften av mat, förstås... och hon är otroligt uppfinningsrik när det gäller att komma runt "tiggeri-förbudet", kan jag lova.

I ett telefonsamtal med en mycket god vän igår, uttryckte denne oro för att skötseln av djuren blir för mycket för mig nu när jag mår så dåligt och behöver vila från det mesta. Det är i all välmening, så jag tar inte illa upp... men bara den som inte själv har djur tänker på det viset. De som lever tillsammans med hund och/eller katt vet att det i själva verket är djuren som håller en uppe - och Belle tar med mig på underbara promenader varje dag! Trots att de sker i full fart, för hon far i regel fram som en bulldozer med ackordslön, ger de mig precis vad jag behöver: vila och rolig motion. För att inte tala om hur mysigt det är att ha en varm hund i sängen/soffan när man läser eller skall sova. Vi har så roligt och gosigt tillsammans, och jag vet att jag skulle må mycket sämre om jag inte hade henne!

Blöta tassar

Nej, idag tycker inte Belle att det är läge för långpromenader - det har regnat oavbrutet sedan i natt och därtill hänger en envis dimma runt huset. Med andra ord är det inomhus-mys som gäller, och kisspromenaderna går mellan ytterdörrstrappan och närmaste träd där man kan uträtta sina behov utan att bli blöt över ryggen. Blöta tassar går dock inte att undvika, vilket Belle verkligen beklagar - hela hennes ansiktsuttryck speglar vad hon tycker om vätan i gräset.

En liten bilresa har det dock blivit, för gammelmatte skulle på sjukgymnastik i Gullspång (där vårdcentrum ligger) och efter det bli vaccinerad mot influensa och lunginflammation. Under tiden satt Belle och jag i bilen - jag försökte förstås erbjuda henne en promenad, men så fort jag hade fått ut henne ur bilen hoppade hon bakom ryggen på mig in igen och markerade demonstrativt att det var trevligast "inomhus". Så vi fick lyssna på radio istället.

Nu ligger hon och vaktar ugnen, där jag som bäst gräddar varma mackor till middagsmat åt gammelmatte och mig. Belle och katterna skall få lite kokt lax senare i kväll, har jag tänkt...

In i trôllaskoga igen...

Idag återvände Belle och jag till trollskogen och den här gången tog vi gammelmatte med oss. Hon kan också behöva lite motion! Fast hon höll sig mest på stigarna och gick inte direkt ut i skogen, som Belle och jag...

Gammelmatte och Belle är redo för äventyr!

... fast in i själva skogen gick bara Belle och jag

Så här mjuk och "slät" är marken

Fast i skogens djup lurar märkliga väsen... är det
ett vildsvin med horn eller en antediluviansk drake?!?

Vissa skogsväsen är mer söta än skrämmande

Givetvis höll jag utkik efter svamp också. Belle har fortfarande lite för bråttom för att verkligen ägna sig åt svampsök, men när hon fått gå kurs hos Sigge Svamphund nästa år blir hon säkert betydligt mer koncentrerad på uppgiften.

Förmodligen ingen matsvamp...

... vilket var retsamt, eftersom det uppifrån
såg ut som kantareller!

Vissa svampar är väldigt vackert mönstrade... (ovanifrån)

... även om de troligen inte är ätliga (från sidan)

Men faktum är att det BLEV svamp plockad idag - dock inte i skogen, utan i gräsmattan precis utanför vårdcentrum! Där växte nämligen flera stora, fina fjälliga bläcksvampar som jag tog med hem så att gammelmatte kunde göra svampomelett åt oss och Belle. Jättegott!

Så nu är vi mätta och belåtna allihop, och Belle kan koppla av efter en ordentlig skogs-promenad... medan matte - till katternas fasa! - dammsuger golven inför morgondagens hembesök av kommunens biståndbedömare. Hon skall klura tillsammans med oss på vad gammelmatte kan behöva för hjälp efter sin stroke, och eftersom jag inte vill att hon föreslår hemtjänststädning försöker jag städa lite grand idag. Jag har i.o.f.s. inget direkt emot hemtjänst, men man blir så bunden av deras tider och än så länge behöver jag inte den typen av hjälp för att kunna finnas till hands för mamma. Bättre då att andra, som verkligen behöver hjälpen, får de tiderna!

Ladyn Belle vilar i soffan

Var man än sätter tassarna

Ibland behöver man inte ens lämna trädgården för att hitta svamp. Det här fotot är taget mindre än två meter från nedanför min yttertrappa:

Vad det är för sort, vet jag förstås inte! Något slags skivling?

När Belle och jag gjorde dagens långpromenad fann vi ännu en skog full med "svamp-valpar". Jag älskar att bo så här, där man inte behöver ta sig långt hemifrån för att hitta en ny skog att vandra i... denna gång valde jag att parkera vid elljusspåret i Gullspång, som löper genom en oerhört vacker gran- och tallskog med en salsliknande mark täckt av tjock, grönskimrande mossa. Tyvärr hade jag glömt kameran hemma, men vi skall definitivt återvända - skogen är så slät att t.o.m gammelmatte kan promenera där med sin rollator. Lätt att parkera i närheten är det också, och mitt i alltsammans ligger ett stort, fint väderskydd med bänkar under tak samt en stor grillplats där det t.o.m. finns en stapel med ved att ta av. Platsen sköts av Friluftsfrämjandet, som skall ha all heder av hur fint det är ordnat!

Innan vi åkte hem, besökte jag biblioteket som hastigast och hittade en svampbok som jag blev förtjust i. Den heter "Pelle Holmbergs nya svampbok - svampguide med recept, tips och råd" och är alldeles nyutgiven... tror faktiskt att jag skall investera i den, om den inte är för dyr, för den är lätt att förstå även för en novis som jag.

En skog full av svamp

Ihopväxt med Gullspångs samhälle ligger Skagersvik, som heter så just för att det ligger vid en vik av sjön Skagern. Därifrån går en fin grusväg förbi Ribbingsfors herrgård och golfklubb vidare till Delebäcks by och därifrån mot Kroppfjälls säteri... och någonstans mellan Delebäck och Kroppfjäll hittade vi en liten avtagsväg omgiven av "trollskog", som Belle och jag beslöt oss för att ta en närmare titt på. Där växer en mycket gammal gran-skog och marken är täckt av tjock mossa - och överallt myllrade det av "svampvalpar" som Sigge kallar de svampar som inte hunnit växa till plockbar storlek än. Fråga mig inte vilken sort det var, för jag kan inte ens vad vuxna svampar heter! Men jag tänkte förstås på Sigge och hans matte, som dag efter dag beklagar sig över hur dåligt det är med svamp i deras hemmaskogar... här finns det tydligen hur mycket som helst, eller kommer i alla fall att finnas om en eller två veckor när de fått växa till sig.

Att fotografera så små svampar som 1/2 - 1 cm i diameter klarar inte jag. Däremot tog jag bilder av lite större svampar som jag hittade (och som jag inte heller kan namnen på):

För mig okänd sort - fanns dock gott om dem

Här växte det ordentligt på en stubbe

Månntro detta är en svart trumpetsvamp?

På väg tillbaka till bilen

Eftersom gammelmatte väntade i bilen, ville vi inte stanna alltför länge i skogen utan letade oss efter någon halvtimme tillbaka till där vi hade parkerat. Det är också en konst - att hitta tillbaka! Egentligen borde jag ha kompass med mig... som gammal orienterare (tävlade på SM- och NM-nivå i min ungdom) vet jag hur lätt man kan villa bort sig, även om jag förstås också vet hur man orienterar sig efter solen m.m... och en annan sak jag tänkte på, sedan jag återvänt till bilen, var att jag för första gången i mitt liv kunde ha behövt en GPS! För tänk om alla de där "svampvalparna" växer upp till delikatesser?!?

Hur som helst fortsatte vi vår biltur mot Kroppfjäll, och strax innan själva säteriet fann jag mig tvungen att stanna till vid ett hjorthägn för att glädja Belle med åsynen av dessa god-bitar:

Vinthunden är ju en jakthund, och Belle blev omåttligt intresserad av "bytet" på andra sidan stängslet... men dit kom hon inte, och innan hon fick för sig att hoppa ur bilen fort-satte vi färden mot Häljatorp och Bjärke, där vi "klev på" väg 200 hemåt. Då började Belle bli trött och rullade ihop sig i gammelmattes knä för att sova resten av vägen.

Monster i badrummet!

Igår kväll hade jag ett långt och mycket engagerande telefonsamtal med Belles matte. Hon läste bl.a. upp de omdömen som Belle fått i utställningar och jag kunde inte låta bli att känna mig alldeles väldigt stolt över "min" vackra flicka! Några fler utställningar lär det dock inte bli - inte för att jag inte tror att Belle skulle få fler fina omdömen och kanske någon rosett, utan för att hennes matte berättade hur tråkiga Belle tycker att utställningar är. "Hon tycker inte om att gå långsamt"... nej, det vet jag minsann! *skrattar* Belle är mycket medveten om att hon är vinthund och skapt för snabbhet, så att gå fint bredvid sin förare i en ring är nog definitivt inte hennes grej. Däremot tror jag att agility kan vara det, för där går det undan! Lyckligtvis är det också mest hunden som springer...

Belles matte lovade mig förresten lite böcker om hundar och hundträning, vilket jag ser väldigt mycket fram emot! Jag lånar vad jag kan komma över på biblioteken här i norra Skaraborg, men den sortens böcker jag verkligen behöver är ju sådana man måste kunna återkomma till om och om igen... så att få egna är jättebra.

Och nu till nattens äventyr!

Igår kväll la vår hydroforpump av. Vi försökte ge hydroforen "konstgjord andning" två gånger under kvällen genom att fylla den med luft manuellt (för det har jag en liten bärbar kompressor som är alldeles utmärkt), men det höll bara korta stunder. Och när pumpen inte vill, finns det inget vatten att tillgå... vilket också innebär att man inte kan spola i toaletten. Vi kom alltså överens om att inte spola under natten - men tror någon att jag lyckades komma ihåg det, när jag halvsovande gjorde ett nattligt besök i badrummet? Varpå toaletten började väsa och fräsa ilsket när den förgäves försökte fylla tanken.

Belle fick spelet totalt! Under en lång stund sprang hon mellan badrummet och mig, satt ibland darrande i min famn och stod ibland i hallen och morrade. Emellanåt kröp hon också in under sängen, upprört morrande. Det tog säkert en halvtimme att lugna ner henne sedan toaletten äntligen slutat väsnas... hon litade väl helt enkelt inte på att det där otrevliga monstret som grälade ute i badrummet hade försvunnit. Lilla gumman... jag försökte förklara vad som hände där ute och att det inte fanns någon fiende att morra åt, och så småningom slappnade hon av, kröp tillbaka in under täcket (där hon legat och sovit när jag gick ut till badrummet) och somnade ihoprullad mellan mina ben. Sedan drömde hon tydligen om det som hänt, för hon sprattlade och voffade mer än vanligt i sömnen...

Idag kom en god vän, som är elektriker, och hjälpte oss att tillfälligt laga pumpen. Han älskar djur, men hade bråttom och ägnade väl inte Belle tillräckligt med uppmärksamhet... eller så var det det att han var man? Belle umgås ju mest med damer dagligdags. Hur som helst, när vi kom upp igen från källaren satt Belle i famnen på gammelmatte och vägrade röra på sig förrän vår gode vän hade gått - hon surade kanske för att han inte föredrog henne framför den otrevliga källaren? :)

Liv och död

Idag är vädret ljuvligt med sol från en blå himmel, och att gå i skogen med Belle är som vanligt ett äventyr. Hon studsar och far, nosar överallt, vänder sig ibland om för att kolla med mig vilken väg vi skall gå... och far sedan iväg i full fart igen *pustar*. Och efter hänger jag i kopplet, försöker låta bli att trampa fel och tänker att "ja, det här är i alla fall bra motion" medan jag försöker få Belle att lugna ner sig. Inte för att jag vill hindra eller störa henne i upptäcktsfärdens spänning, utan för att det vore kul att hinna se något av det vi passerar... svamp, till exempel.

Det är inte så mörkt som det ser ut...
kameran är bara lite ljussvag

Idag var det inte många svampar i skogen - eller åtminstone var det inte många vi såg, men det kan ju bero på att marken är översållad av löv i alla möjliga färger. För ett ovant "öga" kan det vara knepigt att hitta svamp i den miljön... fast några hittade vi, trots allt, även om det mest var tickor.

En liten... ja, är det en skivling av något slag?

Så här såg den ut uppifrån

Små ljusa svampar... notera Belles tass till vänster!

Samma svampar, annan vinkel

Med tanke på var den sitter... kan det vara en björkticka?

Högre upp på samma stam satt den här... samma sort?
Tänk, så totalt plan den är undertill!

Ytterligare en, som växte alldeles över marknivå

Så fann vi något sorgligt - en nydöd grävling låg fridfullt och till synes orörd i en liten sänka. Den kan inte ha legat där länge, för jag såg inte till några tecken på förruttnelse eller insekter... vila i frid, lille vän!

Väl inne igen fann jag snart två fästingar krypande - på mig själv. Belle hade klarat sig, den lilla lyckosten! Så sommaren kanske inte är riktigt över än? Eller så är fästingarna ovanligt frosttåliga, de små rackarna...