Flockliv eller inte?

Nu har Belle fått hälsa på sin flock igen, medan gammelmatte och jag var på årsmöte i vår församling (vår kyrkogrupp sorterar under församlingen i Västerås - en relation som vi har valt själva), och Michelle och Suvi tog med sig alla sju italienarna till en av de hund-hagar de brukar besöka. Ja, sammanlagt består flocken faktiskt av SJU hundar: hos Michelle bor Lena, Dorika, Emi och Miri, hos Suvi bor Boy och Moffe (Movitz) och hos mig bor Belle.

När vi kom hem på kvällen, rapporterade Suvi - som vanligt med suveränt tagna foton - hur besöket i hagen hade varit. Och jag blev bekymrad när jag såg att Belle inte deltog i leken, utan gick för sig själv mest hela tiden. På en enda bild springer hon i kapp med Moffe, på en annan läxar hon upp Emi... det är den enda interaktion med de andra som jag kan se på fotona. Till saken hör att jag ibland oroar mig för att Belle känner sig ensam utan sin flock, för hundar är ju flockdjur och just italienare tycks älska att stapla sig på varandra eller knô ihop sig på trånga ytor - så varje gång jag får chansen att släppa ihop henne med de andra känner jag mig som om jag ger henne något hon behöver. Men nu blev jag plötsligt orolig åt andra hållet - vill hon inte vara med flocken? Trivs hon bäst ensam? Känner hon sig övergiven av mig när jag lämnar henne hos Michelle? Missförstå mig rätt nu, Belle älskar Michelle intensivt och uppriktigt...

Suvi lugnade mig när jag dryftade mina farhågor med henne på Facebook igår kväll. "it's nothing to worry about, I think she just prefers being an only dog now that she gets tons of attention from you guys! She was exploring the grounds, just like Lena and Boy who also didn't find the toy interesting." (vi chattade på engelska, eftersom vi befann oss på den internationella gruppen Italian Greyhound owners:s FB-sida). Lena och Boy är ju, liksom Belle, lite äldre än de andra i flocken... så det kanske är så jag skall se det, att det mest intensiva flockbeteendet framför allt är viktigt för de yngre?

Gammelmatte har berättat att när vi hämtade Belle hos Michelle efter årsmötet, hoppade hon villigt in i bilen och satte sig i gammelmattes knä. Sedan morrade hon åt Lena, när denna försökte komma efter. Min bil är Belles revir, hennes eget territorium - och just Lena är den värsta konkurrenten, eftersom det är hon som bestämmer i flocken. När Belle är tillsammans med de andra, måste hon underordna sig Lenas auktoritet - men hos oss är det hon som är enda hund och därmed bossen för alla hundar som tassar in i reviret. Antar att jag måste tänka som en hund för att förstå hur jag skall tolka Belles väl-mående!

På hemvägen stannade vi utanför Arboga och besökte trevliga Dinners för att äta en liten bit mat, och där fann vi den här sympatiska skylten:

Och mycket riktigt - sedan vi var där förra gången, har de anlagt en mycket trevlig stig i skogsbacken intill huset där det gick utmärkt att rasta en hund och samtidigt njuta av vårgrönska och blommor. Det tackar vi för!

Innan vi lämnade Arboga, köpte vi varsin glass hos MacDonalds. Belle fick en köttbit, men givetvis ville hon ha glass också...

Tänker du inte dela med dig, matte? (OBS att det är
gammelmattes hand som syns till höger, inte min)

PS. Självklart fick hon glass, både av gammelmatte och av mig... hihi! DS.

Påsk

Det finns dagar på året när mitt livsval att leva för Gud blir extra tydligt i tillvaron... som nu i påsk, t.ex, som ju är kristendomens allra viktigaste och största helg. Och som katolik firar jag moment som inte är så vanliga i den kyrka de flesta svenskar är vana vid. I torsdags, var jag t.ex. i Stockholm där "min" kyrkas domkyrka ligger och deltog som präst i den särskilda mässan vi firar bara den dagen på hela året: Skärtorsdagen är nämligen inte "bara" åminnelsedagen av nattvardens instiftande utan även den dag då de heliga oljorna som skall användas under det kommande året (fram till nästa påsk) konsekreras (helig-görs). Och givetvis tog jag Belle med mig - jag åker aldrig någonstans utan henne. I kyrkan fick hon dock inte vara och hon skulle inte heller ha uppskattat det, tror jag - så på vägen dit stannade vi i Västerås och införlivade Belle med flocken för en dag. Hon såg ut att ta det som fullständigt naturligt, för när jag åkte vidare vände hon inte ens på huvudet för att titta efter mig utan studsade iväg med de andra med Michelles trygga hand om kopplen. Det är obegripligt att Michelle kan hålla ordning på fem livsglada italienare (alla i koppel) under promenaderna... men det verkar inte utgöra något som helst problem för henne *imponerad*.

Att resa till Stockholm lockade inte - det var länge sedan jag tappade all längtan till storstadslivet, även om jag alltid kommer att älska Stockholm för allt roligt och intressant jag har upplevt där och tycker att staden i sig är mycket vacker. Så jag kände inte någon saknad när jag kunde lämna sta'n igen... och att jag fastnade i den ena bilkön efter den andra på väg tillbaka till Västerås gjorde inte saken mindre tydlig. Så det var en lättnad att komma tillbaka till Michelle och hundarna - och hjärtevärmande att se hur lycklig Belle blev att se mig!

Måste förresten få visa en bild jag tog innan Belle och jag återvände hem. Vet inte riktigt vad jag skall kalla den... "Hur många italienare ryms i en och samma elementsäng som är konstruerad för en ensam katt" eller "Trippelhund" eller kanske "familjen Knasiga Hundar"? Eller vänta... de kanske tränar för något cirkusnummer?!?

Belle underst (förstås), dottern Dorika i mitten och junioren Miri överst
Miris syster Emi försöker förgäves få vara med, hon också

Hemresan gick bra - jag vet inte om Belle kände som jag, att det var oerhört skönt att få komma hem, men skulle det vara så att hon saknar flocken får hon snart en ny chans. Nästa lördag skall vi nämligen till Västerås igen, denna gång för att delta i min församlings årsmöte... och då skall Belle få vara hos sin flock hela dagen, medan jag sitter som mötessekreterare i en annan del av staden.

Men först njuter vi av påsken med dess goda mat, vila och - inte minst - otroligt ljuvliga väder!!! Solen skiner från en blå himmel, värmen är nästan somrig...

Matte, du skymmer solen!

Ber om ursäkt!

Jag är verkligen ledsen att jag inte har skrivit i bloggen på "evigheter"... den enda ursäkt jag har är att jag inte haft tid - men å andra sidan handlar detta om att ha tid mer om ens prioriteringar, det inser jag. Hur som helst har Belle och jag utnyttjat varenda dag med tillräckligt bra väder (d.v.s. inget regn eller stormande) till långa skogspromenader - och större delen av mars bjöd på både sol och värme, så det har blivit mycket klängande och klättrande i oländig terräng. Något vi älskar bägge två!

De få gånger jag inte har kunnat ta med henne ut i skogen, har hon istället gått i löplinan här hemma i trädgården. Det fungerar bra, även om hon hela tiden trasslar in sig så att jag får gå ut och hjälpa henne loss... undrar varför hon aldrig lär sig att gå samma väg tillbaka? Nåja, jag har hela tiden koll och skulle jag till äventyrs inte uppmärksamma hennes belägenhet, ger hon korta upprepade skall till jag dyker upp. Likadant om hon vill in... då sätter hon sig på trappan, precis utanför ytterdörren, och voffar till sig min uppmärksamhet.

Det som verkligen förändrats här hemma är relationen mellan Belle och Philemon. I början sökte Belle kontakt med honom, men då tassade han alltid till henne om hon kom för nära... så hon lärde sig snart att gå ur vägen för honom. Sedan, när Imma dog och Philemon blev ensam katt i reviret, började han söka sig till Belle för sällskapets skull - tyvärr förstod Belle inte att han hade ändrat inställning till henne, så hon hukade sig och gnydde olyckligt om han kom för nära henne. Till nu i veckan. För igår kväll (i natt) kunde jag ta den här bilden:

Matte, skall du inte komma och lägga dig nu?

Och idag, när solen sken in genom innerdörren i hallen, fann jag dem liggande bredvid varandra på hallgolvet:

Stör inte - vi solar!

En liten stund senare fick jag en riktig pangbild, då Philemon reste sig upp och började tvätta Belle på ryggen!

Ligg still... du är smutsig här på ryggen *slick, slick*