måndag 14 oktober 2013

En skog full av svamp

Ihopväxt med Gullspångs samhälle ligger Skagersvik, som heter så just för att det ligger vid en vik av sjön Skagern. Därifrån går en fin grusväg förbi Ribbingsfors herrgård och golfklubb vidare till Delebäcks by och därifrån mot Kroppfjälls säteri... och någonstans mellan Delebäck och Kroppfjäll hittade vi en liten avtagsväg omgiven av "trollskog", som Belle och jag beslöt oss för att ta en närmare titt på. Där växer en mycket gammal gran-skog och marken är täckt av tjock mossa - och överallt myllrade det av "svampvalpar" som Sigge kallar de svampar som inte hunnit växa till plockbar storlek än. Fråga mig inte vilken sort det var, för jag kan inte ens vad vuxna svampar heter! Men jag tänkte förstås på Sigge och hans matte, som dag efter dag beklagar sig över hur dåligt det är med svamp i deras hemmaskogar... här finns det tydligen hur mycket som helst, eller kommer i alla fall att finnas om en eller två veckor när de fått växa till sig.

Att fotografera så små svampar som 1/2 - 1 cm i diameter klarar inte jag. Däremot tog jag bilder av lite större svampar som jag hittade (och som jag inte heller kan namnen på):

För mig okänd sort - fanns dock gott om dem

Här växte det ordentligt på en stubbe

Månntro detta är en svart trumpetsvamp?

På väg tillbaka till bilen

Eftersom gammelmatte väntade i bilen, ville vi inte stanna alltför länge i skogen utan letade oss efter någon halvtimme tillbaka till där vi hade parkerat. Det är också en konst - att hitta tillbaka! Egentligen borde jag ha kompass med mig... som gammal orienterare (tävlade på SM- och NM-nivå i min ungdom) vet jag hur lätt man kan villa bort sig, även om jag förstås också vet hur man orienterar sig efter solen m.m... och en annan sak jag tänkte på, sedan jag återvänt till bilen, var att jag för första gången i mitt liv kunde ha behövt en GPS! För tänk om alla de där "svampvalparna" växer upp till delikatesser?!?

Hur som helst fortsatte vi vår biltur mot Kroppfjäll, och strax innan själva säteriet fann jag mig tvungen att stanna till vid ett hjorthägn för att glädja Belle med åsynen av dessa god-bitar:

Vinthunden är ju en jakthund, och Belle blev omåttligt intresserad av "bytet" på andra sidan stängslet... men dit kom hon inte, och innan hon fick för sig att hoppa ur bilen fort-satte vi färden mot Häljatorp och Bjärke, där vi "klev på" väg 200 hemåt. Då började Belle bli trött och rullade ihop sig i gammelmattes knä för att sova resten av vägen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar