Idag var det Immas tur att åka till veterinären. Imma är min äldsta katt, 15 år, och en liten tuff Cornish Rexhona som inte tål dumheter, även om hon är den mildaste och snällaste man kan tänka sig - även mot hundar. De senaste tre dagarna har hon haft besvär med kissandet och slickat sönder sig kring urinrörsmynningen, så i morse åkte vi till vår stam-veterinär där hon fick mediciner, specialfoder och order om krage i ett par dagar till såren i ändalykten har läkt. Väl hemma bävade vi för Belles reaktion - skulle hon få för sig att Imma också är hennes valp nu?
Det löste sig av sig själv - Imma spände ögonen i Belle och talade långsamt och tydligt om att här skulle minsann inte någon hund försöka ta tass om henne, utan hon skötte sig själv, tack så mycket!
Och tänk, Belle har inte gjort ett enda försök att förfölja Imma genom rummen, eller slicka henne över hela kroppen på det där sättet som hon försökte med stackars Rafael. Lilla Imma, som också är revirets allra minsta katt (hon väger 2,6 kg), har tillräcklig pondus för att hålla ställningarna som flockledare och alfahona...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar