Svampnördar älskar barmark

Jag vet, jag vet... sportlovet är på gång. Men jag kan inte låta bli att glädja mig åt att den senaste tidens töväder har gjort skogarna till stora delar snöfria. Efter två dygns migrän behövde jag så innerligt väl komma ut i skogen, få andas frisk luft och känna mig levande igen... så Belle och jag åkte iväg bara en liten bit och parkerade på ett ställe i närheten där bilen kunde stå ostörd (och utan att vara i vägen för någon) medan vi tog en promenad bortanför stigar och vägar. Jag tror att vi njöt lika mycket av det bägge två! Och medan Belle studsade omkring i allmän livsglädje, ivrigt nosande överallt, spanade jag efter svamp. Svampvänner på Facebook har rapporterat om både vinterskivlingar och ostron-musslingar, men det jag framför allt tittade efter - och hittade - var tickor. Många. Både stora och små.

Det kanske är dags att jag berättar hur det ligger till med mig och svampar. Ni förstår, innan Belle flyttade hit var jag absolut inte intresserad av svamp. Jag hade inte plockat en enda sedan tonåren, då mamma blev förgiftad av en usling jag tog hem som hon lagade till. Hon klarade sig bra, men det fick mig att bestämma mig för att i fortsättningen köpte jag champinjoner i affären om jag överhuvudtaget ville ha svamp i maten. Vänta, nu ljuger jag faktiskt - sommaren 2012 plockade jag lite kantareller tillsammans med en väninna som bor i trakten av Eskilstuna och som hade mängder växande precis utanför sin tomt. Hon garanterade deras äkthet, och mamma fick göra svampomelett av min skörd. Men som sagt, i övrigt var jag inte intresserad.

Med Belle i koppel började dock ögonen att söka sig nya vägar i skogarna. Hon ville gå där det inte fanns stigar, och jag tänkte att "varför inte?" och hängde på. Det var där och då jag började se dem - svamparna. Och eftersom vi följer Sigge Svamphunds underbara blogg (ett riktigt smultronställe i cyberrymden!), började jag rapportera till hans matte vad jag fann på Belles och mina promenader. Hennes entusiasm väckte min egen... och på den vägen är det. Från totalt ointresserad har jag alltså på ett drygt halvår utvecklats till en veritabel svampnörd! Nu har jag i stort sett alltid kameran med mig ut, eftersom jag hellre fotograferar svampen än plockar den (jag kan ju fortfarande så ytterligt få sorter), och rapporterar mina fynd till ett härligt gäng på Facebook som delar min glädje över också de mest vanliga sorter man kan hitta. De hjälper mig också att identifiera "mina" svampar, och i höst skall vi träffas - ett jättegäng! - i Malmköping för att röja skogarna där. Men innan dess skall vi också gå en kurs i svampsök för Sigge Svamphund, så att Belle och jag kan börja samarbeta på allvar med svampletandet... det skall bli jätteroligt!

Avrundar dagens prat - som ju handlat mer om svampar än om Belle, men det hoppas jag att både hon och ni ursäktar - med ett par bilder. En på en av de tickor jag hittade idag och en på en bok jag verkligen rekommenderar er att läsa:

Klibbticka

"Den svenska matsvampens historia"
av Anders Hirell (Carlssons, 2013)