Smyger utmed väggarna

Kom precis in från vad som skulle föreställa kvällspromenaden med Belle. Det stormar och regnar ute och Belle gjorde förtvivlade försök att smyga utmed husväggarna istället för att gå ut på öppen mark... och när det inte gick, tvärvände hon och drog med mig hem till ytterdörren igen. Blicken sa allt: "Jag behöver inte gå ut, matte - öppna dörren!" Det var exakt samma blick som stunden innan hade tittat på mig i hallen och signalerat att hon ville ut... *skrattar*

Överhuvudtaget har det inte blivit mycket promenerande idag p.g.a. regnet. Morgonen var okej, men då skulle jag hjälpa gammelmatte hos arbetsterapeuten och ville inte att Belle satt ensam i en kall bil, så hon fick stanna hemma den timme det tog. Ni andra som har hund, är inte hemkomsten något av det mest upplyftande man kan uppleva?!? Belle beter sig som om jag har varit borta i evigheter och hon inte har gjort annat än längtat (fast jag tror personligen att hon legat och sovit under en varm filt tillsammans med Philemon och Imma)... hon hoppar och skuttar, svansen slår snabbt fram och tillbaka, hon slår nästan knut på sig själv i sin iver att hälsa en välkommen hem. Kan man bli annat än glad av det? Oavsett hur dagen varit, sjunger hjärtat vid ett sådant bemötande.

Resten av dagen har jag, som sagt, förgäves försökt få ut Belle på någorlunda ordentliga rundor - men hon stiger försiktigt ner från trappan, störtar in under närmaste träd, uträttar det hon skall och flyger uppför trappan igen för att få komma in. Jag som hade hoppats på en riktig skogspromenad med svampsök! Nåja, helgen har ju lyckligtvis bara börjat.