Belle i bil

Jag vet inte hur andra hundar beter sig i bilar, men Belle sköter sig alltid exemplariskt. Kör man långsamt, vill hon gärna kika ut genom något fönster, men kör man fort (d.v.s. över 50 km/h) rullar hon ihop sig och sover gott. Måste man lämna henne i bilen en stund, ligger hon också still och sover... så när vi igår kväll blev tvungna att låna en väninnas bil för att åka till Kärnsjukhuset i Skövde, eftersom gammelmatte började må dåligt, kände jag att jag vågade låta Belle vara i bilen medan vi var inne på akuten. Det tog förstås flera timmar där, så en gång i timmen gick jag ut till bilen, tog ut Belle på en promenad och körde sedan upp värme i kupén innan jag lämnade henne igen. En av gångerna fick hon också middag - vatten, vattenskål, matskål och enportionspåse med mat har vi alltid med oss, oavsett vad vi skall göra. Lilla Belle var så duktig, inte det minsta kinkig eller svår! Men det är förstås min förhoppning att sådana här "bilvaktarstunder" skall vara mycket sällsynta och framför allt kortvariga de gånger de är oundvikliga...

Nu ligger gammelmatte inlagd på strokeenheten, eftersom det är efterverkningar av hennes stroke som får henne att må dåligt, och vi andra i familjen - de sex katterna, Belle och jag - hålls hemmavid. Idag har vi dock fått ett fantastiskt glädjebesked: vi har en ny bil på gång! Eller rättare sagt, en begagnad bil i mycket gott skick. Och därmed kunde jag ringa till Belles matte och berätta att vi kan börja leta krocktestad bur - för nästa bur Belle reser i skall klara betydligt mer än den förra gjorde!

Höstpromenader

Om jag inte hade Belle, skulle jag ha betydligt svårare att gilla den här tiden på året... men hon förgyller verkligen dagarna och tar mig med på sköna promenader i skog och mark, där man kan njuta av den klara luften, de vackra höstfärgerna, spännande svampsök m.m. istället för att sitta inne och må dåligt över att det blir allt kallare och mörkare. För Belle är varje promenad ett äventyr, och på något sätt blir de det för mig också när jag är tillsammans med henne!

Idag tog vi oss genom skogen bort till bilverkstaden - fågelvägen är det någon kilometer dit men på vårt sätt blev det en halvmils promenad (t.o.r.) - eftersom jag skulle slutbetala min senaste bilreparation. Att bilen inte finns mer (det gör den ju visserligen än så länge, eftersom försäkringsbolaget inte är färdiga med ärendet, men den går aldrig mer att köra) betyder ju inte att jag inte måste göra rätt för mig - och jag hade en avbetalning kvar att klara. På vägen dit och hem hittade Belle och jag som vanligt massor av konstifika fynd, bildäck och annat som inte borde ligga ute i naturen och skräpa, och överallt växte det svampar som vi inte kan någonting om och därför inte vågar plocka. Istället fotograferade jag dem och har bett Sigge Svamphund med matte att upplysa oss om ifall de är ätliga och vad de heter... så kanske man vågar ta dem en annan gång? Några tog vi dock faktiskt med oss hem, alla soppar... har för mig att nästan alla soppar är ätliga, med några få undantag. Tänker givetvis inte äta någon av dem förrän jag fått veta att de är juste!

Så har vi tränat på några kommandon - dels att hon inte skall dra i kopplet (ibland har hon så bråttom att hon studsar omkring på bakbenen) och dels att vi skall stå blick stilla och vänta när en bil passerar. Det förstnämnda går sisådär, men att stå still är hon mycket bra på - kanske för att hon har en karriär som utställningshund bakom sig?

Det där med auktoritet är ju liksom inte min grej, om jag uttrycker saken så. Jag föredrar att arbeta i team hellre än bestämma över andra... så jag får nästan göra våld på mig själv för att vara auktoritär mot Belle. Dessutom gör hon mig så glad med sitt skuttande och ivriga undersökande av världen, och det vill jag inte att vare sig hon eller jag skall gå miste om. Men handlar det om säkerhet, är det en annan sak... det är därför jag tränar på detta att vi skall akta oss i trafiken.

Mycket underligt i skog och mark

När Belle och jag gör våra långpromenader i skogsmark, alltså långt från där det finns vägar och välanvända stigar, hittar vi alltid märkliga saker som inte borde finnas där. Idag har vi t.ex. hittat ett sammanlagt tiotal däck på olika ställen - både bildäck och däck till betydligt större fordon, en golfboll, en polisbrickehållare, en konstig skruvmoj, ett antal tomflaskor (både glas och plast), en trasig badenbaden-stol, en (?) sko och diverse annat som folk uppenbarligen slängt ifrån sig. Och särskilt den där golfbollen fascinerar mig; jag menar, varför ligger det en golfboll på en plats där man inte ens i sin vildaste optimism kan spela golf?!? Det går inte ens att öva puttar där! Och det här var säsongens andra golfboll på en sådan omöjlig plats...

Polisbrickehållaren har jag ringt Polisen om, och de har bett mig lämna in den till dem i morgon när jag ändå passerar Mariestad. Min tanke var att någon faktiskt kan ha stulit den, tagit själva polisbrickan och slängt resten ifrån sig - så jag berättade exakt var jag hittade den och hur dags.

Mitt ute i ingenstans fann vi också stora, blommande solrosor, som jag givetvis var tvungen att fotografera:

Tänk, så praktiskt för skogens fåglar att ha tillgång till feta, goda frön nu när hösten har kommit och vintern så sakteliga drar närmare!

Annars var det framför allt svampar som Belle och jag letade efter. Det har regnat bra de senaste dagarna, så jag tänkte att det borde ha börjat komma svamp i markerna nu... och jodå, vi hittade en hel del som vi absolut inte vågade plocka eftersom kantareller, stolt fjällskivling och blodriskor är de enda sorter jag är säker på. Fast en sort vet jag mycket väl vad det är - och den skall absolut inte plockas (vilket jag tycker är lite synd, eftersom den är mycket vacker):

Jodå, flugsvampar fanns det gott om. Undrar lite vad en svamp har för nytta av att vara giftig? Då kan den ju inte sprida sina gener med hjälp av djuren, tänker jag...

Andra svampar jag/vi hittade tror jag är ätliga soppar, men jag vågade som sagt inte chansa:

Sist, men inte minst, måste jag få visa hur fin Belle är i sin hösttröja. Egentligen hade jag tänkt ta regntäcket, eftersom det har reflexer, men knäppningen har gått sönder så jag måste laga den innan hon kan ha det igen... så det fick bli "fångtröjan" istället:

Och tänk, hon behöll den på hela promenaden! Antagligen hade hon inte tid att tänka på avklädning mitt ute i skogen... eller så insåg hon att det var rätt skönt att ha tröja när det "bara" är +13 grader ute. Den blev rejält smutsig, kan jag berätta *skrattar*.

Regnet det bara öser ner... ♪♫♪

De två senaste dagarna har vi fått ganska rejält med "svampvatten", som vår vän Sigge Svamphund kallar det... och vad Belle gillar att bli VÅT, vet vi alla vid det här laget. Hon är inte alls förtjust att kliva i vått gräs och få otäckt våta droppar på ryggen och huvudet, så varje gång det är dags för rastning sitter hon olycklig i hallen och försöker övertyga mig om att hon utan problem kan hålla sig till vädret blir bättre.

Dessutom har hon ju en annan lösning på problemet, nämligen att använda Philemons sandlåda:

Vad Philemon tycker om tilltaget, vet jag inte... han anser det nog vara ett förjamat intrång i hans revir, men orkar inte gräla med henne om saken.

Så fodermatte (nu kan ju inte ens jag blunda för att hösten har kommit, hur jag än skulle vilja försöka - så jag kan inte kalla mig sommarmatte längre) får uppamma den auktoritet jag absolut inte besitter, helt enkelt koppla den lilla fegisen och dra henne med mig ut. Det är inte lätt, för även om jag själv älskar regn är jag inte hjärtlös nog att kräva att andra också skall göra det!

När vädret är bättre och Belle inte har något emot att gå ut, gör vi längre promenader och har dessutom börjat hoppträna lite grand. Belle är jätteduktig och tar tacksamt emot de översvallande jubelrop och pussar som fodermatte erbjuder på andra sidan hindret - det behövs inte ens godis för att locka henne att hoppa, så jag börjar undra vad jag skall göra av den jättesäck med leversnittar jag hade tänkt använda som lockbete *skrattar*.

Slalomhindret har jag faktiskt inte ställt upp än. Om jag tänker rätt eller inte, vet jag inte, men min tanke är att vi skall koncentrera oss på hopphindret ett tag innan vi börjar blanda in fler moment...

Och så vill jag ju ge mig ut i skogen med Belle och leta kantareller, så snart jag hittar mina gummistövlar (som finns någonstans i garderoben - var vet jag inte).

Livet (läs: livat) med vinthund

Igår kom hon hem, "våran" Belle, och nu känns allt som vanligt igen. Det är förunderligt hur snabbt man vänjer sig vid livet med hund och hur stort tomrum hon lämnar efter sig när hon inte är här...! Samt hur snabbt jag hade glömt hur busig hon är, det lilla livet *skrattar*.

Matte Michelle hade med sig kompisen Suvi och alla fem italienarna i bilen när de kom vid lunchtid igår. Eftersom vädret inte var det bästa och gräset vått, hölls vi inomhus - och jag förundrades storligen över att varken Imma eller Philemon verkade störas av att deras revir plötsligt invaderades av FEM Belle:ar som klättrade, studsade och lekte precis över-allt. Märkligt att de tog det så lugnt... mycket lugnare än när husisarna (gammelmattes katter) släpps in på den här sidan av huset, faktiskt. Då brukar Imma gömma sig, och Philemon sitter någonstans högt upp och grälar på husisarna... nu var de lugna och höll sig framme för att se vad som försiggick, som om de inte hade något emot denna hord hyperaktiva jyckar.

Michelle slängde åt mig en påse torkade grisknorrar och föreslog att jag skulle ge en var till hundarna:

Påsen var lite svår att öppna... (bilden tagen av Suvi)

... men alla hjälpte ivrigt till (bilden tagen av Suvi)

Lite senare åkte vi allihopa (utom gammelmatte, och katterna förstås) in till Mariestad, där Michelle och Suvi hjälpte mig att tömma min stackars krockade bil där den står bakom Opel-verkstaden i väntan på försäkringsbolaget. Det tog en stund, och allt fick vi inte med oss för somligt satt alltför ohjälpligt fastklämt i den förvridna och ihopknycklade karossen. Michelle fick också se hur hundburen såg ut:

Undra på att jag fick en sådan jättebula i bakhuvudet! (bilden tagen av Suvi)

Och inredningen i buren (hundbädd, pläd m.m.) lät vi i stort sett vara, eftersom buren var full av glas-splitter. Man kan aldrig vara säker på att man får bort allt glas... och jag vill inte ta några risker med Belle.

Innan vi åkte hem igen, gjorde vi några inköp på Granngården, som har en riktigt stor sortering av foder och tillbehör för just hund, och så visade jag hur fint ordnat Mariestads brukshundsklubb har det. Det är hos dem jag funderar på att gå en kurs i lydnad med Belle (hon kan redan, men det kan inte jag!) och senare ev. också en agilitykurs.

Undrar hur Michelle kände det att ta farväl av Belle för den här gången? Hon älskar henne ju minst lika mycket som jag och har haft henne sedan valpdagar! Jag är mycket tack-sam att hon låter oss ha Lillvoffsan här, och jag hoppas att hon känner sig trygg med att hennes sötnos är i goda händer...

Nå, hur som helst tog Belle det fullständigt naturligt att stanna här, och i natt sov hon som vanligt i min säng, under mitt täcke. Och idag har jag äntligen kunnat glädja mig åt våra promenader igen... det har känts mycket bra, även om hon skrämde livet ur mig på eftermiddagen när vi hade besök av en god vän och Belle och Philemon passade på att rymma. Att Belle är rymningsbenägen visste jag, och Philemon tar också gärna chansen om han får den... men att de skulle dra iväg samtidigt hade jag svårt att hantera. Jag menar, hur jagar man ifatt en vinthund och en Cornish Rex? Bägge är ju byggda för att springa ohyggligt fort - och jag är en ganska rund, otränad medelålders kvinna utan det rätta flåset för snabba ryck. Inte hjälpte det att ropa och locka på dem heller... så jag fick börja med att jaga rätt på Philemon, som i alla fall höll sig i trädgården, och få in honom i huset, innan jag hämtade Belles koppel och gav mig iväg efter henne. Det sista jag hade sett av henne var att hon la iväg söderut längs vägen, så jag gick ditåt... men rätt som det var ropade vår gäst att Belle var tillbaka i trädgården, så hon hade väl gjort en lov och återvänt genom skogen. Rackar'ns jycke! Nå, nu fick jag in även henne och kunde pusta ut...

Rymlingen äntligen inomhus igen

Resten av dagens promenader har gjorts i koppel för säkerhets skull. Och den där sista nattprommisen innan sängdags blev aldrig av... Belle vägrade istadigt att lämna sin go'a plats i gammelmattes bädd, Jag antar att hon redan hade uträttat sina hundliga behov i Philemons sandlåda, för där såg jag henne tidigare ikväll! *skrattar*

Snart dags...

Idag pratade jag i telefon med Belles matte, och vi har preliminärt kommit överens om att hon skall komma hit med Belle på fredag. Gissa om det känns bra att tänka på!

Tack gode Gud att Belle inte var med!

I söndags blev gammelmatte och jag påkörda bakifrån i hög hastighet, när vi var på väg till ett café i Lyrestad. När jag väl hämtat mig från den första chocken, att bli påkörd med en sådan kraft, och den andra chocken, att se hur bilen såg ut...

... kom chock nr 3: jag fick syn på hundburen i baksätet. Vår bil var (jag skriver med avsikt i imperfektum, för den kommer aldrig att rulla på vägarna igen) en kombi som inte rymde några hundburar i bagagen, så jag hade monterat in buren bakom förarsätet istället. Och nu såg buren ut så här:

Sedan dess har jag gång på gång på gång återkommit till den överväldigande känslan av tacksamhet över att Belle inte satt i den där buren... för då hade hon varit död nu. Nog för att jag vet vilka krafter som sätts i rörelse vid en krock, och även stål har sina begräns-ningar, men inte hade jag en aning om att buren skulle knycklas ihop så totalt av att mitt säte kollapsade bakåt (vilket det skall göra vid en krock för att skydda passagerarnas ryggar)! På sätt och vis kunde Belle lika gärna ha varit lös i bilen, vad den saken beträffar. Hon hade inget skydd alls, och en liten späd italiensk vinthund har inte mycket att sätta emot när g-krafterna tar över.

Nu vet jag varför Belle är hos sin matte i Västerås just nu. Frågan är hur jag skall våga hämta hem henne? Jag vill ha hit henne igen, vi saknar henne gruvligt och hon fattas oss... men hur skyddar jag henne i trafiken? Finns det extra säkra burar att köpa, som tål sådana här äventyr? Nu vet jag inte hurdan vår nästa bil kommer att vara, för det tar ett tag innan polisen utrett färdigt och försäkringsbolagen (dels mitt och dels förarens av den påkörande bilen) gjort upp så att jag kan få ut pengar till inköp av bil - men en sak vet jag, att innan Belle reser i den bilen skall jag ha gjort allt som står i min makt för att trygga hennes säkerhet!

PS. Gammelmatte och jag har klarat oss någorlunda bra, trots allt. Vi är rådbråkade och blåslagna, jag har en blodbula i bakhuvudet och känner av effekter i högerarmen och höger öga som jag måste få utredda... men vi bröt ingenting, och ingenting gick sönder inuti oss. Våra skyddsänglar gjorde vad de skulle! DS.