Monster i badrummet!

Igår kväll hade jag ett långt och mycket engagerande telefonsamtal med Belles matte. Hon läste bl.a. upp de omdömen som Belle fått i utställningar och jag kunde inte låta bli att känna mig alldeles väldigt stolt över "min" vackra flicka! Några fler utställningar lär det dock inte bli - inte för att jag inte tror att Belle skulle få fler fina omdömen och kanske någon rosett, utan för att hennes matte berättade hur tråkiga Belle tycker att utställningar är. "Hon tycker inte om att gå långsamt"... nej, det vet jag minsann! *skrattar* Belle är mycket medveten om att hon är vinthund och skapt för snabbhet, så att gå fint bredvid sin förare i en ring är nog definitivt inte hennes grej. Däremot tror jag att agility kan vara det, för där går det undan! Lyckligtvis är det också mest hunden som springer...

Belles matte lovade mig förresten lite böcker om hundar och hundträning, vilket jag ser väldigt mycket fram emot! Jag lånar vad jag kan komma över på biblioteken här i norra Skaraborg, men den sortens böcker jag verkligen behöver är ju sådana man måste kunna återkomma till om och om igen... så att få egna är jättebra.

Och nu till nattens äventyr!

Igår kväll la vår hydroforpump av. Vi försökte ge hydroforen "konstgjord andning" två gånger under kvällen genom att fylla den med luft manuellt (för det har jag en liten bärbar kompressor som är alldeles utmärkt), men det höll bara korta stunder. Och när pumpen inte vill, finns det inget vatten att tillgå... vilket också innebär att man inte kan spola i toaletten. Vi kom alltså överens om att inte spola under natten - men tror någon att jag lyckades komma ihåg det, när jag halvsovande gjorde ett nattligt besök i badrummet? Varpå toaletten började väsa och fräsa ilsket när den förgäves försökte fylla tanken.

Belle fick spelet totalt! Under en lång stund sprang hon mellan badrummet och mig, satt ibland darrande i min famn och stod ibland i hallen och morrade. Emellanåt kröp hon också in under sängen, upprört morrande. Det tog säkert en halvtimme att lugna ner henne sedan toaletten äntligen slutat väsnas... hon litade väl helt enkelt inte på att det där otrevliga monstret som grälade ute i badrummet hade försvunnit. Lilla gumman... jag försökte förklara vad som hände där ute och att det inte fanns någon fiende att morra åt, och så småningom slappnade hon av, kröp tillbaka in under täcket (där hon legat och sovit när jag gick ut till badrummet) och somnade ihoprullad mellan mina ben. Sedan drömde hon tydligen om det som hänt, för hon sprattlade och voffade mer än vanligt i sömnen...

Idag kom en god vän, som är elektriker, och hjälpte oss att tillfälligt laga pumpen. Han älskar djur, men hade bråttom och ägnade väl inte Belle tillräckligt med uppmärksamhet... eller så var det det att han var man? Belle umgås ju mest med damer dagligdags. Hur som helst, när vi kom upp igen från källaren satt Belle i famnen på gammelmatte och vägrade röra på sig förrän vår gode vän hade gått - hon surade kanske för att han inte föredrog henne framför den otrevliga källaren? :)

Liv och död

Idag är vädret ljuvligt med sol från en blå himmel, och att gå i skogen med Belle är som vanligt ett äventyr. Hon studsar och far, nosar överallt, vänder sig ibland om för att kolla med mig vilken väg vi skall gå... och far sedan iväg i full fart igen *pustar*. Och efter hänger jag i kopplet, försöker låta bli att trampa fel och tänker att "ja, det här är i alla fall bra motion" medan jag försöker få Belle att lugna ner sig. Inte för att jag vill hindra eller störa henne i upptäcktsfärdens spänning, utan för att det vore kul att hinna se något av det vi passerar... svamp, till exempel.

Det är inte så mörkt som det ser ut...
kameran är bara lite ljussvag

Idag var det inte många svampar i skogen - eller åtminstone var det inte många vi såg, men det kan ju bero på att marken är översållad av löv i alla möjliga färger. För ett ovant "öga" kan det vara knepigt att hitta svamp i den miljön... fast några hittade vi, trots allt, även om det mest var tickor.

En liten... ja, är det en skivling av något slag?

Så här såg den ut uppifrån

Små ljusa svampar... notera Belles tass till vänster!

Samma svampar, annan vinkel

Med tanke på var den sitter... kan det vara en björkticka?

Högre upp på samma stam satt den här... samma sort?
Tänk, så totalt plan den är undertill!

Ytterligare en, som växte alldeles över marknivå

Så fann vi något sorgligt - en nydöd grävling låg fridfullt och till synes orörd i en liten sänka. Den kan inte ha legat där länge, för jag såg inte till några tecken på förruttnelse eller insekter... vila i frid, lille vän!

Väl inne igen fann jag snart två fästingar krypande - på mig själv. Belle hade klarat sig, den lilla lyckosten! Så sommaren kanske inte är riktigt över än? Eller så är fästingarna ovanligt frosttåliga, de små rackarna...

Bara genom att finnas

Hunden har en alldeles särskild uppgift här på jorden, tror jag - den lär oss vad glädje är! Och eftersom vi nästan ständigt rör oss i miljöer där vi möter gamla, sjuka och skadade människor, får Belle möjligheten - och tar chansen! - att glädja många, många människor praktiskt taget varje dag.

Som jag har nämnt tidigare finns det i Gullspång ett äldreboende som heter Amnegården. Där är både katter och hundar välkomna, så Belle följer alltid med in och förgyller dagen med att visa alla sorters människor samma översvallande vänlighet - hon låter sig alltid klappas, sitter gärna i knä, försöker komma åt att pussa envar som kommer tillräckligt nära och får bara genom sin existens ansikten att lysa upp av lycka och glädje. Strate-giskt placerat precis där alla passerar - oavsett om de skall till serviceboendet, vårdavdel-ningarna, fotvården, dagvården, arbetsterapin, lunchrestaurangen, vårdcentralen, sjuk-gymnastiken o.s.v. - ligger ett café som drivs av "människor med särskilda behov" (som det heter i officiella sammanhang), och där kan man sitta i timmar och prata med folk medan Belle samlar alltfler i sin spontana fanclub. Och skänker ljus i människors hjärtan. Hon gör så ofattbart mycket för dessa människor bara genom att vara där! Och likadant är det när vi besöker Kärnsjukhuset i Skövde - medan en av oss mattar (oftast gammel-matte) är inne på något vårdbesök, sitter den andra tillsammans med Belle utanför entrén och bara finns där, ifall någon vill prata och/eller gosa hund. Belle visar alla samma entusiastiska intresse och otaliga är de berättelser om människoöden, med eller utan hund, som vi fått dela med sådana som egentligen bara skulle passera oss... att få upp-leva det är magiskt, och jag är mycket stolt över Belle som så självklart tassar rakt in i alla dessa hjärtan.

När vi nu senast besökte Amnegården och kom in i caféet, sken en gammal man upp och vinkade åt oss. Han hade gjort leverpastejsmörgåsar hemma och tagit med i en påse ifall Belle skulle komma! Belle blev själaglad över de goda smörgåsarna, och mannen riktigt strålade av lycka där han satt och matade henne...

Tasshjälp med lite av varje

Idag har Belle varit mig behjälplig med lite av varje. Vi har burit in ved till pannrummet och städat lite i trädgården, och så har vi undersökt om tomaterna klarade frostnatten härom-sistens (själva frukterna har klarat sig, men plantorna har dött). Så har vi donat ganska mycket i tvättstugan, städat undan lite i köket och burit ut saker till "nya" bilen som förut låg i den gamla.

Någon längre promenad har det tyvärr inte blivit, trots det fina vädret, utan vi satsar på morgondagen istället - då blir det en riktig långprommis!

Och så har vi fått ett positivt besked: det är helt okej att vi parkerar bilen i den där mysiga skogen vi hittade igår och promenerar hur mycket vi vill! Fast vi får se upp under jakt-veckorna nu framöver, förstås. Jag skall ta reda på exakta datum för både rådjursjakten och älgjakten, så att vi inte riskerar att hamna mitt i något kulregn...

Har hittat en perfekt skog!

Idag hittade vi en jättefin skog med massor av stigar och annat spännande att upptäcka. Tyvärr befinner sig denna skog bakom en vägskylt som förbjuder annan trafik än den "behöriga"... så nu skall jag ta reda på vem/vilka som äger vägen och försöka få tillstånd att parkera där inne för våra hundpromenader. Troligen handlar förbudet om att vägen används för underhåll av de vindkraftverk som står där inne, så då kan det väl inte störa dem om vi bara promenerar i själva skogen?

Nå, idag tog jag mig för att ändå köra förbi den där skylten och parkera på en bra plats en bit in. Sedan gick vi en bra runda, Belle och jag, och hittade som vanligt både det ena och det andra...

Dagens märkligaste fynd: en jättestor blyertspenna!
Nej, jag vet, det är en markeringspinne... men visst ser
den ut som en penna?!?

Även Belle kan, liksom Sigge, konstatera att det härjar
vattentjuvar i markerna... bäcken var alldeles tom

Första svampfyndet - en för mig okänd sort, förstås

Fler okända svampar

Försökte ta en närbild, men kameran fokuserade på mossan

Måste vänja mig vid hur nya bilen ser ut... hihi!

Så småningom letade vi oss tillbaka till bilen igen. Undrar om jag kommer att hitta den i vinter, när det är fullt med snö i skogarna? Om vi inte har tur och får en mycket mild vinter i år... det är vad jag hoppas på, eftersom Belle och jag njuter av våra skogspromenader!

Höstmys, möte och kattungar

Jag är ledsen att jag är så dålig på att uppdatera bloggen just nu... det har varit så mycket att göra denna vecka, att jag inte hunnit med ens hälften av vad jag borde ha gjort. Men Belles och mina promenader fortsätter att vara härliga, och att ligga och mysa i soffan, läsande en bok, med Belle tätt intill eller ovanpå mig är underbart. Inte för att vi har fått särskilt långa sådana stunder än... men jag ser fram emot det slags umgänge framöver, vartefter jag blivit klar med plikterna och kan unna mig lite höstmys.

I tisdags kväll var Belle med på månadens styrelsemöte i Djurskyddet Kristinehamn och gjorde sig mycket populär hos de församlade. Hon satt eller låg i deras knän i tur och ordning, tiggde godis (vilket hon fick) och rullade sedan ihop sig i kökssoffan (vi satt i köket på djurhemmet) för att sova medan vi betade av punkterna på dagordningen. En klok strategi, tycker jag, med tanke på att våra möten alltid tar minst tre-fyra timmar... och under de timmarna hinner vi massor, för vårt djurskydd är djupt engagerat i många olika saker. Förutom själva djurhemmets verksamhet och opinionsbildningen kring djurskydd och djuromsorg arbetar vi också med REDE och Mini-REDE, en loppis, samarbete med polis och myndigheter i vanvårdsärenden m.m...

Tack vare att vi ändå befann oss i Kristinehamn, kunde vi också besöka den fina hundgården så att Belle fick sträcka ut ordentligt - det syns lång väg hur hon älskar att springa i full karriär! *ler stort*

Igår hände något annat, som Belle uppskattade mycket - vi fick besök av en god vän som ville träna sina kattungar (skogkatter) att åka bil längre sträckor och till andra ställen än veterinärkliniker, möta främmande människor och katter samt lära sig att hundar inte per automatik är farliga. Och då passade det ju bra att komma till just oss, som kan erbjuda allt det där på ungefär en timmes avstånd hemifrån kattmamman. Praktiskt! Sedan var det ju absolut inte fel att få gosa kattungar och prata bort ett par timmar med kattungarnas trevliga matte Maria. Medan Belle förgäves försökte adoptera de små "valparna" som sina egna och inte kunde förstå varför de hela tiden väste åt henne och kröp undan... stackars Belle, hon vill ju bara vara mamma! Hemifrån är hon van att ta tass om både valpar och kattungar, så hon kunde naturligtvis inte förstå att hon inte fick göra det nu när hon hade två småttingar precis framför nosen.

Mera bilprat - men också buss och tåg

Ibland blir det snabba ryck när någonting väl dragit igång. Igår skrev jag att vi hade en bil "på gång" - och idag reste Belle och jag iväg för att hämta denna bil. Det blev ett äventyr, må ni tro!

För det första är det absolut inte lätt för Belles fodermatte att komma ur sängen så tidigt som 04.30, när klockan envisades med att ringa i morse. Lyckligtvis hade jag packat vår väska redan kvällen innan... ja, med undantag av att jag fick lyfta ur Philemon, som hade övernattat i den...

Zzzzzzzz

...så allt jag behövde göra var att ordna frukost åt katterna, klä på Belle och traska iväg till busshållplatsen. Vi skulle nämligen ta en buss till Kristinehamn och där äntra ett tåg till Stockholm. Problemet var bara det, att när vi (rätt stressade) kommit fram till hållplatsen - ordentligt iklädda reflexkläder och med en ficklampa som extra skydd mot att bli påkörda i mörkret - kom inte bussen. Vi väntade och väntade och väntade... men till sist, när jag i princip hade gett upp hoppet om att alls ta mig till tåget, stannade en Swebus-buss och öppnade dörren. Jag förklarade vad som hänt och frågade om vi möjligen kunde få åka med till Kristinehamn... och ängeln som satt vid ratten inte bara tog oss med, utan lät oss dessutom åka gratis! Han räddade hela vår dag, och det sa jag till honom flera gånger under resan.

I Kristinehamn fick vi vänta i cirka en och en halv timme på tåget (här i glesbygden finns det inget som heter matarbussar - vi har knappt kollektivtrafik värd beteckningen), men eftersom vi tilläts vistas i den uppvärmda vänthallen gick det absolut ingen nöd på oss. I stället åt vi frukost (jag åt smörgåsar och Belle en halv portionspåse med blötmat) och sedan sov Belle lugnt i sin bäddade väska medan jag läste en tidning och löste dess korsord. Varför är de flesta tidningskryss (undantaget SvD) så enkla?!? De tar slut på nolltid för en van korsordslösare...

Den sista kvarten innan tåget anlände till stationen, försökte jag förgäves få Belle att kissa av sig - men det var hon inte intresserad av, utan hon föredrog att skutta omkring efter kråkorna - puh!

Äntligen ljust ute

Vi hade bokat plats i en vagn där det var tillåtet med djur, och till min glädje var det en liten avdelning för sig själv där bara en ung kille satt och halvsov... så Belle och jag gjorde det bekvämt för oss och anträdde resan mot huvudstaden. Till en början reagerade hon på alla ovana ljud, även om hon inte verkade oroad av dem, men så bestämde hon sig för att slöa i det allt starkare solljuset som strömmade in genom "vårt" fönster.

Att bädda en väska åt Belle visade sig vara lyckat

Zzzzzzz

Visst ser det ut som om hon ler nöjt i solvärmen?

Eftersom det var ett snabbtåg tog resan bara drygt två timmar - mycket bekvämt! Och efter Hallsberg delade vi "kupén" med en svart katt (med tillhörande tvåbeningar) som visade sig vara minst lika bra på att slöa som Belle. Jag tror inte ens att de två märkte av varandra förrän det var dags för Belle och mig att stiga av! *skrattar*

I Stockholmstrakten (vill inte tala om var) blev vi mötta av den vi kommit för att besöka och så åkte vi hem till den personen för att fika, prata och skriva papper. Jag skulle som sagt hämta en bil - och i den bilen tvangs nu stackars Belle vänta, eftersom det också bodde katter i huset. Det innebar efter ett tag att grannskapet fick lära känna den berömda italienska operan och vi skojade om att någon nog snart skulle ringa polisen... så tyvärr kunde jag inte stanna så länge som jag velat, utan måste snart anträda resan hem. Fast egentligen kanske det var klokast så, för nu var både Belle och jag trötta och ändå måste vi klara hemresan också!

Vår "nya" bil: en Volvo V70

I Strängnäs stannade vi dock, Belle och jag, för att luncha. Det blev hamburgare åt oss bägge - fast Belle fick sin au naturelle, eftersom hon inte är intresserad av fånigheter som bröd, grönsaker och smält ost. MIN hamburgare var hon dock väldigt intresserad av, så den fick jag nästan stjäla mig till att sluka! Och sedan gällde det att se till att hon inte snodde mina pommes frites också... jag vill inte att hon äter sådant, eftersom det är så salt.

Belle försöker övertyga mig om att hon behöver min burgare också...
och nog är det svårt att motstå en sådan sötnos, men jag lyckades av ren hunger!

En prommis tog vi förstås också, men något uträttande av "hundliga göromål" ville Belle fortfarande inte ägna sig åt - så vi fick stanna i Arboga också, där hon äntligen beslöt sig för att det kanske var dags att lätta på diverse tryck. Efter det slocknade hon totalt och sov praktiskt taget hela vägen hem...

Nej, jag lovar - jag har inte slagit ihjäl henne! Hon sover bara

Som ni kan se av bilderna, reste Belle lös i bilen... jag hade tyvärr inget annat val just den här gången. Men en ny, betydligt tuffare bur är på gång, den också - en krocktestad, som tål det mesta. För säkerhets skull skall jag vaddera insidorna, så att hon inte slår ihjäl sig om något händer - hon tittar ändå aldrig ut genom fönstren när hon ligger i bur, utan sover mest bort tiden. Man vet ju aldrig när man kan behöva sina krafter!

Resan hade som sagt startat långt innan solen gick upp... men den lyste fortfarande stark och varm när vi kom hem vid 16.30-tiden. Då var vi så trötta att vi nästan vinglade in, drog av oss ytterkläderna och föll ihop; Belle i sin bädd och jag i en fåtölj. Gissa om det var skönt att vara hemma igen! Och i kväll kryper vi i säng tidigt, den saken är säker.

Kan dock nöjt konstatera att det var lättare än jag trott att resa med hund! Åtminstone när den hunden är Belle. Hon verkar inte rädas någonting...