Bara genom att finnas

Hunden har en alldeles särskild uppgift här på jorden, tror jag - den lär oss vad glädje är! Och eftersom vi nästan ständigt rör oss i miljöer där vi möter gamla, sjuka och skadade människor, får Belle möjligheten - och tar chansen! - att glädja många, många människor praktiskt taget varje dag.

Som jag har nämnt tidigare finns det i Gullspång ett äldreboende som heter Amnegården. Där är både katter och hundar välkomna, så Belle följer alltid med in och förgyller dagen med att visa alla sorters människor samma översvallande vänlighet - hon låter sig alltid klappas, sitter gärna i knä, försöker komma åt att pussa envar som kommer tillräckligt nära och får bara genom sin existens ansikten att lysa upp av lycka och glädje. Strate-giskt placerat precis där alla passerar - oavsett om de skall till serviceboendet, vårdavdel-ningarna, fotvården, dagvården, arbetsterapin, lunchrestaurangen, vårdcentralen, sjuk-gymnastiken o.s.v. - ligger ett café som drivs av "människor med särskilda behov" (som det heter i officiella sammanhang), och där kan man sitta i timmar och prata med folk medan Belle samlar alltfler i sin spontana fanclub. Och skänker ljus i människors hjärtan. Hon gör så ofattbart mycket för dessa människor bara genom att vara där! Och likadant är det när vi besöker Kärnsjukhuset i Skövde - medan en av oss mattar (oftast gammel-matte) är inne på något vårdbesök, sitter den andra tillsammans med Belle utanför entrén och bara finns där, ifall någon vill prata och/eller gosa hund. Belle visar alla samma entusiastiska intresse och otaliga är de berättelser om människoöden, med eller utan hund, som vi fått dela med sådana som egentligen bara skulle passera oss... att få upp-leva det är magiskt, och jag är mycket stolt över Belle som så självklart tassar rakt in i alla dessa hjärtan.

När vi nu senast besökte Amnegården och kom in i caféet, sken en gammal man upp och vinkade åt oss. Han hade gjort leverpastejsmörgåsar hemma och tagit med i en påse ifall Belle skulle komma! Belle blev själaglad över de goda smörgåsarna, och mannen riktigt strålade av lycka där han satt och matade henne...

Tasshjälp med lite av varje

Idag har Belle varit mig behjälplig med lite av varje. Vi har burit in ved till pannrummet och städat lite i trädgården, och så har vi undersökt om tomaterna klarade frostnatten härom-sistens (själva frukterna har klarat sig, men plantorna har dött). Så har vi donat ganska mycket i tvättstugan, städat undan lite i köket och burit ut saker till "nya" bilen som förut låg i den gamla.

Någon längre promenad har det tyvärr inte blivit, trots det fina vädret, utan vi satsar på morgondagen istället - då blir det en riktig långprommis!

Och så har vi fått ett positivt besked: det är helt okej att vi parkerar bilen i den där mysiga skogen vi hittade igår och promenerar hur mycket vi vill! Fast vi får se upp under jakt-veckorna nu framöver, förstås. Jag skall ta reda på exakta datum för både rådjursjakten och älgjakten, så att vi inte riskerar att hamna mitt i något kulregn...

Har hittat en perfekt skog!

Idag hittade vi en jättefin skog med massor av stigar och annat spännande att upptäcka. Tyvärr befinner sig denna skog bakom en vägskylt som förbjuder annan trafik än den "behöriga"... så nu skall jag ta reda på vem/vilka som äger vägen och försöka få tillstånd att parkera där inne för våra hundpromenader. Troligen handlar förbudet om att vägen används för underhåll av de vindkraftverk som står där inne, så då kan det väl inte störa dem om vi bara promenerar i själva skogen?

Nå, idag tog jag mig för att ändå köra förbi den där skylten och parkera på en bra plats en bit in. Sedan gick vi en bra runda, Belle och jag, och hittade som vanligt både det ena och det andra...

Dagens märkligaste fynd: en jättestor blyertspenna!
Nej, jag vet, det är en markeringspinne... men visst ser
den ut som en penna?!?

Även Belle kan, liksom Sigge, konstatera att det härjar
vattentjuvar i markerna... bäcken var alldeles tom

Första svampfyndet - en för mig okänd sort, förstås

Fler okända svampar

Försökte ta en närbild, men kameran fokuserade på mossan

Måste vänja mig vid hur nya bilen ser ut... hihi!

Så småningom letade vi oss tillbaka till bilen igen. Undrar om jag kommer att hitta den i vinter, när det är fullt med snö i skogarna? Om vi inte har tur och får en mycket mild vinter i år... det är vad jag hoppas på, eftersom Belle och jag njuter av våra skogspromenader!

Höstmys, möte och kattungar

Jag är ledsen att jag är så dålig på att uppdatera bloggen just nu... det har varit så mycket att göra denna vecka, att jag inte hunnit med ens hälften av vad jag borde ha gjort. Men Belles och mina promenader fortsätter att vara härliga, och att ligga och mysa i soffan, läsande en bok, med Belle tätt intill eller ovanpå mig är underbart. Inte för att vi har fått särskilt långa sådana stunder än... men jag ser fram emot det slags umgänge framöver, vartefter jag blivit klar med plikterna och kan unna mig lite höstmys.

I tisdags kväll var Belle med på månadens styrelsemöte i Djurskyddet Kristinehamn och gjorde sig mycket populär hos de församlade. Hon satt eller låg i deras knän i tur och ordning, tiggde godis (vilket hon fick) och rullade sedan ihop sig i kökssoffan (vi satt i köket på djurhemmet) för att sova medan vi betade av punkterna på dagordningen. En klok strategi, tycker jag, med tanke på att våra möten alltid tar minst tre-fyra timmar... och under de timmarna hinner vi massor, för vårt djurskydd är djupt engagerat i många olika saker. Förutom själva djurhemmets verksamhet och opinionsbildningen kring djurskydd och djuromsorg arbetar vi också med REDE och Mini-REDE, en loppis, samarbete med polis och myndigheter i vanvårdsärenden m.m...

Tack vare att vi ändå befann oss i Kristinehamn, kunde vi också besöka den fina hundgården så att Belle fick sträcka ut ordentligt - det syns lång väg hur hon älskar att springa i full karriär! *ler stort*

Igår hände något annat, som Belle uppskattade mycket - vi fick besök av en god vän som ville träna sina kattungar (skogkatter) att åka bil längre sträckor och till andra ställen än veterinärkliniker, möta främmande människor och katter samt lära sig att hundar inte per automatik är farliga. Och då passade det ju bra att komma till just oss, som kan erbjuda allt det där på ungefär en timmes avstånd hemifrån kattmamman. Praktiskt! Sedan var det ju absolut inte fel att få gosa kattungar och prata bort ett par timmar med kattungarnas trevliga matte Maria. Medan Belle förgäves försökte adoptera de små "valparna" som sina egna och inte kunde förstå varför de hela tiden väste åt henne och kröp undan... stackars Belle, hon vill ju bara vara mamma! Hemifrån är hon van att ta tass om både valpar och kattungar, så hon kunde naturligtvis inte förstå att hon inte fick göra det nu när hon hade två småttingar precis framför nosen.

Mera bilprat - men också buss och tåg

Ibland blir det snabba ryck när någonting väl dragit igång. Igår skrev jag att vi hade en bil "på gång" - och idag reste Belle och jag iväg för att hämta denna bil. Det blev ett äventyr, må ni tro!

För det första är det absolut inte lätt för Belles fodermatte att komma ur sängen så tidigt som 04.30, när klockan envisades med att ringa i morse. Lyckligtvis hade jag packat vår väska redan kvällen innan... ja, med undantag av att jag fick lyfta ur Philemon, som hade övernattat i den...

Zzzzzzzz

...så allt jag behövde göra var att ordna frukost åt katterna, klä på Belle och traska iväg till busshållplatsen. Vi skulle nämligen ta en buss till Kristinehamn och där äntra ett tåg till Stockholm. Problemet var bara det, att när vi (rätt stressade) kommit fram till hållplatsen - ordentligt iklädda reflexkläder och med en ficklampa som extra skydd mot att bli påkörda i mörkret - kom inte bussen. Vi väntade och väntade och väntade... men till sist, när jag i princip hade gett upp hoppet om att alls ta mig till tåget, stannade en Swebus-buss och öppnade dörren. Jag förklarade vad som hänt och frågade om vi möjligen kunde få åka med till Kristinehamn... och ängeln som satt vid ratten inte bara tog oss med, utan lät oss dessutom åka gratis! Han räddade hela vår dag, och det sa jag till honom flera gånger under resan.

I Kristinehamn fick vi vänta i cirka en och en halv timme på tåget (här i glesbygden finns det inget som heter matarbussar - vi har knappt kollektivtrafik värd beteckningen), men eftersom vi tilläts vistas i den uppvärmda vänthallen gick det absolut ingen nöd på oss. I stället åt vi frukost (jag åt smörgåsar och Belle en halv portionspåse med blötmat) och sedan sov Belle lugnt i sin bäddade väska medan jag läste en tidning och löste dess korsord. Varför är de flesta tidningskryss (undantaget SvD) så enkla?!? De tar slut på nolltid för en van korsordslösare...

Den sista kvarten innan tåget anlände till stationen, försökte jag förgäves få Belle att kissa av sig - men det var hon inte intresserad av, utan hon föredrog att skutta omkring efter kråkorna - puh!

Äntligen ljust ute

Vi hade bokat plats i en vagn där det var tillåtet med djur, och till min glädje var det en liten avdelning för sig själv där bara en ung kille satt och halvsov... så Belle och jag gjorde det bekvämt för oss och anträdde resan mot huvudstaden. Till en början reagerade hon på alla ovana ljud, även om hon inte verkade oroad av dem, men så bestämde hon sig för att slöa i det allt starkare solljuset som strömmade in genom "vårt" fönster.

Att bädda en väska åt Belle visade sig vara lyckat

Zzzzzzz

Visst ser det ut som om hon ler nöjt i solvärmen?

Eftersom det var ett snabbtåg tog resan bara drygt två timmar - mycket bekvämt! Och efter Hallsberg delade vi "kupén" med en svart katt (med tillhörande tvåbeningar) som visade sig vara minst lika bra på att slöa som Belle. Jag tror inte ens att de två märkte av varandra förrän det var dags för Belle och mig att stiga av! *skrattar*

I Stockholmstrakten (vill inte tala om var) blev vi mötta av den vi kommit för att besöka och så åkte vi hem till den personen för att fika, prata och skriva papper. Jag skulle som sagt hämta en bil - och i den bilen tvangs nu stackars Belle vänta, eftersom det också bodde katter i huset. Det innebar efter ett tag att grannskapet fick lära känna den berömda italienska operan och vi skojade om att någon nog snart skulle ringa polisen... så tyvärr kunde jag inte stanna så länge som jag velat, utan måste snart anträda resan hem. Fast egentligen kanske det var klokast så, för nu var både Belle och jag trötta och ändå måste vi klara hemresan också!

Vår "nya" bil: en Volvo V70

I Strängnäs stannade vi dock, Belle och jag, för att luncha. Det blev hamburgare åt oss bägge - fast Belle fick sin au naturelle, eftersom hon inte är intresserad av fånigheter som bröd, grönsaker och smält ost. MIN hamburgare var hon dock väldigt intresserad av, så den fick jag nästan stjäla mig till att sluka! Och sedan gällde det att se till att hon inte snodde mina pommes frites också... jag vill inte att hon äter sådant, eftersom det är så salt.

Belle försöker övertyga mig om att hon behöver min burgare också...
och nog är det svårt att motstå en sådan sötnos, men jag lyckades av ren hunger!

En prommis tog vi förstås också, men något uträttande av "hundliga göromål" ville Belle fortfarande inte ägna sig åt - så vi fick stanna i Arboga också, där hon äntligen beslöt sig för att det kanske var dags att lätta på diverse tryck. Efter det slocknade hon totalt och sov praktiskt taget hela vägen hem...

Nej, jag lovar - jag har inte slagit ihjäl henne! Hon sover bara

Som ni kan se av bilderna, reste Belle lös i bilen... jag hade tyvärr inget annat val just den här gången. Men en ny, betydligt tuffare bur är på gång, den också - en krocktestad, som tål det mesta. För säkerhets skull skall jag vaddera insidorna, så att hon inte slår ihjäl sig om något händer - hon tittar ändå aldrig ut genom fönstren när hon ligger i bur, utan sover mest bort tiden. Man vet ju aldrig när man kan behöva sina krafter!

Resan hade som sagt startat långt innan solen gick upp... men den lyste fortfarande stark och varm när vi kom hem vid 16.30-tiden. Då var vi så trötta att vi nästan vinglade in, drog av oss ytterkläderna och föll ihop; Belle i sin bädd och jag i en fåtölj. Gissa om det var skönt att vara hemma igen! Och i kväll kryper vi i säng tidigt, den saken är säker.

Kan dock nöjt konstatera att det var lättare än jag trott att resa med hund! Åtminstone när den hunden är Belle. Hon verkar inte rädas någonting...

Belle i bil

Jag vet inte hur andra hundar beter sig i bilar, men Belle sköter sig alltid exemplariskt. Kör man långsamt, vill hon gärna kika ut genom något fönster, men kör man fort (d.v.s. över 50 km/h) rullar hon ihop sig och sover gott. Måste man lämna henne i bilen en stund, ligger hon också still och sover... så när vi igår kväll blev tvungna att låna en väninnas bil för att åka till Kärnsjukhuset i Skövde, eftersom gammelmatte började må dåligt, kände jag att jag vågade låta Belle vara i bilen medan vi var inne på akuten. Det tog förstås flera timmar där, så en gång i timmen gick jag ut till bilen, tog ut Belle på en promenad och körde sedan upp värme i kupén innan jag lämnade henne igen. En av gångerna fick hon också middag - vatten, vattenskål, matskål och enportionspåse med mat har vi alltid med oss, oavsett vad vi skall göra. Lilla Belle var så duktig, inte det minsta kinkig eller svår! Men det är förstås min förhoppning att sådana här "bilvaktarstunder" skall vara mycket sällsynta och framför allt kortvariga de gånger de är oundvikliga...

Nu ligger gammelmatte inlagd på strokeenheten, eftersom det är efterverkningar av hennes stroke som får henne att må dåligt, och vi andra i familjen - de sex katterna, Belle och jag - hålls hemmavid. Idag har vi dock fått ett fantastiskt glädjebesked: vi har en ny bil på gång! Eller rättare sagt, en begagnad bil i mycket gott skick. Och därmed kunde jag ringa till Belles matte och berätta att vi kan börja leta krocktestad bur - för nästa bur Belle reser i skall klara betydligt mer än den förra gjorde!

Höstpromenader

Om jag inte hade Belle, skulle jag ha betydligt svårare att gilla den här tiden på året... men hon förgyller verkligen dagarna och tar mig med på sköna promenader i skog och mark, där man kan njuta av den klara luften, de vackra höstfärgerna, spännande svampsök m.m. istället för att sitta inne och må dåligt över att det blir allt kallare och mörkare. För Belle är varje promenad ett äventyr, och på något sätt blir de det för mig också när jag är tillsammans med henne!

Idag tog vi oss genom skogen bort till bilverkstaden - fågelvägen är det någon kilometer dit men på vårt sätt blev det en halvmils promenad (t.o.r.) - eftersom jag skulle slutbetala min senaste bilreparation. Att bilen inte finns mer (det gör den ju visserligen än så länge, eftersom försäkringsbolaget inte är färdiga med ärendet, men den går aldrig mer att köra) betyder ju inte att jag inte måste göra rätt för mig - och jag hade en avbetalning kvar att klara. På vägen dit och hem hittade Belle och jag som vanligt massor av konstifika fynd, bildäck och annat som inte borde ligga ute i naturen och skräpa, och överallt växte det svampar som vi inte kan någonting om och därför inte vågar plocka. Istället fotograferade jag dem och har bett Sigge Svamphund med matte att upplysa oss om ifall de är ätliga och vad de heter... så kanske man vågar ta dem en annan gång? Några tog vi dock faktiskt med oss hem, alla soppar... har för mig att nästan alla soppar är ätliga, med några få undantag. Tänker givetvis inte äta någon av dem förrän jag fått veta att de är juste!

Så har vi tränat på några kommandon - dels att hon inte skall dra i kopplet (ibland har hon så bråttom att hon studsar omkring på bakbenen) och dels att vi skall stå blick stilla och vänta när en bil passerar. Det förstnämnda går sisådär, men att stå still är hon mycket bra på - kanske för att hon har en karriär som utställningshund bakom sig?

Det där med auktoritet är ju liksom inte min grej, om jag uttrycker saken så. Jag föredrar att arbeta i team hellre än bestämma över andra... så jag får nästan göra våld på mig själv för att vara auktoritär mot Belle. Dessutom gör hon mig så glad med sitt skuttande och ivriga undersökande av världen, och det vill jag inte att vare sig hon eller jag skall gå miste om. Men handlar det om säkerhet, är det en annan sak... det är därför jag tränar på detta att vi skall akta oss i trafiken.