Påsk

Det finns dagar på året när mitt livsval att leva för Gud blir extra tydligt i tillvaron... som nu i påsk, t.ex, som ju är kristendomens allra viktigaste och största helg. Och som katolik firar jag moment som inte är så vanliga i den kyrka de flesta svenskar är vana vid. I torsdags, var jag t.ex. i Stockholm där "min" kyrkas domkyrka ligger och deltog som präst i den särskilda mässan vi firar bara den dagen på hela året: Skärtorsdagen är nämligen inte "bara" åminnelsedagen av nattvardens instiftande utan även den dag då de heliga oljorna som skall användas under det kommande året (fram till nästa påsk) konsekreras (helig-görs). Och givetvis tog jag Belle med mig - jag åker aldrig någonstans utan henne. I kyrkan fick hon dock inte vara och hon skulle inte heller ha uppskattat det, tror jag - så på vägen dit stannade vi i Västerås och införlivade Belle med flocken för en dag. Hon såg ut att ta det som fullständigt naturligt, för när jag åkte vidare vände hon inte ens på huvudet för att titta efter mig utan studsade iväg med de andra med Michelles trygga hand om kopplen. Det är obegripligt att Michelle kan hålla ordning på fem livsglada italienare (alla i koppel) under promenaderna... men det verkar inte utgöra något som helst problem för henne *imponerad*.

Att resa till Stockholm lockade inte - det var länge sedan jag tappade all längtan till storstadslivet, även om jag alltid kommer att älska Stockholm för allt roligt och intressant jag har upplevt där och tycker att staden i sig är mycket vacker. Så jag kände inte någon saknad när jag kunde lämna sta'n igen... och att jag fastnade i den ena bilkön efter den andra på väg tillbaka till Västerås gjorde inte saken mindre tydlig. Så det var en lättnad att komma tillbaka till Michelle och hundarna - och hjärtevärmande att se hur lycklig Belle blev att se mig!

Måste förresten få visa en bild jag tog innan Belle och jag återvände hem. Vet inte riktigt vad jag skall kalla den... "Hur många italienare ryms i en och samma elementsäng som är konstruerad för en ensam katt" eller "Trippelhund" eller kanske "familjen Knasiga Hundar"? Eller vänta... de kanske tränar för något cirkusnummer?!?

Belle underst (förstås), dottern Dorika i mitten och junioren Miri överst
Miris syster Emi försöker förgäves få vara med, hon också

Hemresan gick bra - jag vet inte om Belle kände som jag, att det var oerhört skönt att få komma hem, men skulle det vara så att hon saknar flocken får hon snart en ny chans. Nästa lördag skall vi nämligen till Västerås igen, denna gång för att delta i min församlings årsmöte... och då skall Belle få vara hos sin flock hela dagen, medan jag sitter som mötessekreterare i en annan del av staden.

Men först njuter vi av påsken med dess goda mat, vila och - inte minst - otroligt ljuvliga väder!!! Solen skiner från en blå himmel, värmen är nästan somrig...

Matte, du skymmer solen!

Ber om ursäkt!

Jag är verkligen ledsen att jag inte har skrivit i bloggen på "evigheter"... den enda ursäkt jag har är att jag inte haft tid - men å andra sidan handlar detta om att ha tid mer om ens prioriteringar, det inser jag. Hur som helst har Belle och jag utnyttjat varenda dag med tillräckligt bra väder (d.v.s. inget regn eller stormande) till långa skogspromenader - och större delen av mars bjöd på både sol och värme, så det har blivit mycket klängande och klättrande i oländig terräng. Något vi älskar bägge två!

De få gånger jag inte har kunnat ta med henne ut i skogen, har hon istället gått i löplinan här hemma i trädgården. Det fungerar bra, även om hon hela tiden trasslar in sig så att jag får gå ut och hjälpa henne loss... undrar varför hon aldrig lär sig att gå samma väg tillbaka? Nåja, jag har hela tiden koll och skulle jag till äventyrs inte uppmärksamma hennes belägenhet, ger hon korta upprepade skall till jag dyker upp. Likadant om hon vill in... då sätter hon sig på trappan, precis utanför ytterdörren, och voffar till sig min uppmärksamhet.

Det som verkligen förändrats här hemma är relationen mellan Belle och Philemon. I början sökte Belle kontakt med honom, men då tassade han alltid till henne om hon kom för nära... så hon lärde sig snart att gå ur vägen för honom. Sedan, när Imma dog och Philemon blev ensam katt i reviret, började han söka sig till Belle för sällskapets skull - tyvärr förstod Belle inte att han hade ändrat inställning till henne, så hon hukade sig och gnydde olyckligt om han kom för nära henne. Till nu i veckan. För igår kväll (i natt) kunde jag ta den här bilden:

Matte, skall du inte komma och lägga dig nu?

Och idag, när solen sken in genom innerdörren i hallen, fann jag dem liggande bredvid varandra på hallgolvet:

Stör inte - vi solar!

En liten stund senare fick jag en riktig pangbild, då Philemon reste sig upp och började tvätta Belle på ryggen!

Ligg still... du är smutsig här på ryggen *slick, slick*

Kärt besök hemifrån

Just nu ligger gammelmatte, Belle och Philemon utslagna i min säng och sover middag... förstår inte att de är så trötta? *blinkar med ena ögat*

Ja, igår kom gammelmatte - äntligen! - hem från sjukhuset och klev rakt in i ett komplett kaos. I dörren möttes hon nämligen av fem hysteriskt lyckliga hundar som alla ville upp till hennes ansikte för att pussa henne välkommen hem! De fem hundarna var Belles flock hemifrån, som just nu består av kompisen Lena med sina två kvarvarande valpar Emi och Miri samt Belles dotter Dorika... och så Belle, som inte visste till sig av glädje över att gammelmatte äntligen befann sig där hon skall vara. Gammelmatte damp ner i soffan och fick i tur och ordning ta emot kärleksbetygelser av svansvifsande pussmonster i olika storlekar...

Emi - även kallad "Hajen" - är lite väl ivrig

Miri tog det liiite lugnare

Kvällen innan hade jag rönt samma behandling, då gänget anlände i en enda stor, svansviftande och lycklig hög av glada italienare:

Ett urval pussande hundar

I övrigt lektes det högt och lågt, för här fanns ju så mycket spännande som inte finns i hemmareviret - och lekkamrater som Belle och (ofrivilligt) Philemon. Fast jag måste säga att han var oerhört cool med tanke på omständigheterna... det var bara när någon kom för nära som tassen åkte upp.

Det ser våldsamt ut, men är bara lek - verkar som om
Dorika och Emi tror sig vara tandläkare?
Belle gapar i alla fall så stort hon kan!

Men även italienare behöver vila mellan varven och då samlar de sig gärna i en enda stor hög, här i fåtöljen:

Stackars Belle blir lite ihopklämd...

Och här i min säng:

Hjälp... måste alla ligga ovanpå mig?!? gnyr Belle

Första natten drog sig matte Michelle och fyra italienare tillbaka till gästrummet en trappa upp, där katten Spökis redan hade gjort sig hemmastadd (han var tvungen att hållas enskilt, eftersom han är fertil och vi inte ville riskera att han råkade i kurr med husets hankatter). Belle stannade hos mig och skyndade sig att krypa i säng - vid det laget var hon nog rejält trött, misstänker jag.

Nu sover vi, matte...

Redan nästa dag hade hon dock bestämt sig för att hänga ihop med flocken, så nästa natt (natten till idag) sov hon hos dem uppe i gästrummet *ler stort*. Det unnade jag henne! I vanliga fall har jag henne ju för mig själv, så nog kunde jag låna ut hennes gunst till flocken dessa korta dagar de var på besök.

Vi försökte också bygga på hennes flockkänsla under skogspromenaderna, så att hon kunde gå lös - de andra är nämligen så lydiga att Michelle kan kontrollera dem även på avstånd. Men där tog jaktinstinkten över och Belle drog till skogs på egen tass. Det tog ett bra tag att få henne att återvända till oss, så efter den betan blev det koppel för Belles del.

Valparna har hittat en utbrunnen eldplats

Varför får de springa fria, när jag måste ha koppel?

Och så kom den där ledsamma stunden när det var dags att skiljas åt. Michelle packade in Lena, Dorika och valparna i bilen och Belle försökte förstås hoppa in i buren, hon med. Men det fick hon inte för matte Michelle, vilket synbarligen förbryllade henne.

Hej då, sötnosar!

Men... varför skall inte jag med?

När vi väl åkt åt varsitt håll hade Belle redan fogat sig i situationen och verkade egentligen rätt glad att få vara ensam hund på täppan igen. Och nu sover hon som sagt i min säng medan jag skriver det här. Innan jag avrundar berättelsen om besöket måste jag dock få visa ännu en bild, eftersom den är så underbar. Michelle bjöd gammelmatte och mig på semlor igår, och sedan fick valparna kartongen...

Miri: Det finns... uff... lite grädde... pust...
kvar därinne... stånk

Och hur var det nu med katten Spökis? Jo, så här vacker är han och den lille lyckosten har fyra kattdamer som väntar på hans uppvaktning!

Nej, jag måste få visa er en bild till, det måste jag faktiskt. För så här vackra är Belle och Dorika, mor och dotter, tillsammans!

Äntligen ute i skogen igen!

Jag har inte bloggat på ett tag, helt enkelt därför att det inte funnits något att blogga om. Gammelmatte ligger kvar på sjukhuset, och själv gjorde jag för en vecka sedan illa vänster knä då jag halkade på det våta gräset i trädgården och fick benet under mig... så Belle och jag har fått göra våra promenader runt huset (för min del stapplande) ända till idag. Att släppa henne fri tog stopp häromdagen, då hon plötsligt rusade ut på vägen och skällande jagade ifatt en gammal dam med krycka som stod en bit bort och väntade på att bli upplockad av en bil - det var droppen för mig, för är Belle så tanklös törs jag inte ha henne springande fritt så länge inte hela trädgården är inhägnad (och det låter sig tyvärr inte göras).

Idag kändes dock mitt knä så pass stabilt att jag ville göra ett försök att komma ut på en riktig skogspromenad med Belle. Alltså åkte vi iväg till min närmaste väninnas gård (ett par kilometer norrut härifrån) och parkerade där, varefter vi gick rakt ut i naturen i det skogsavsnitt jag numera kallar "den ylande trädgrenen-skogen". Belle var omedelbart med på noterna och skuttade lyckligt framför mig - då hon inte gick med nosen i marken...

Själv höll jag utkik efter bombmurklor. Det är en mycket sällsynt, fridlyst svamp som börjar dyka upp i skogarna nu... och eftersom jag gärna vill hjälpa till med kartläggningen av dess förekomst, har jag bestämt mig för att hålla ögonen ordentligt öppna när Belle och jag är ute och vandrar. Knepet är att hitta rätt sorts marker - jag har blivit tillsagd att de skall finnas i gammal granskog där det inte växer så mycket på marken utan mest finns mossa och barrmatta... så idag var vi nog på fel ställe, misstänker jag.

Skall jag vara bombhund nu också?!?

Som tröst bjöd Belle mig på den sällsynta upplevelsen att hon poserade - i vanliga fall står hon aldrig still mer än några sekunder åt gången, men idag fick jag faktiskt till riktigt fina bilder av henne:

Som f.d. utställningshund vet Belle hur man står

Och sitta vackert kan hon också!

Tillbaka i bilen bad jag om ett porträtt också - och hon var snäll nog att låta mig få det:

De här skogspromenaderna gör all skillnad i världen för mig. Ute i skogen finns inga bekymmer, där är hela livet bara ett enda fridfullt nu - och det fyller mig med en glädje som bär resten av dagen!

Nu väntar Belle och jag på att få visa upp våra fina skogar för "hemmaflocken" också, för i helgen kommer matte Michelle på besök och har inte bara Belles dotter Dorika med sig utan dessutom två av Lenas valptjejer - och Belle älskar valpar! Det kommer att bli så roligt för oss allihop, och jag hoppas att Michelle får den vila och den avlastning hon så väl behöver just nu... jag skall pyssla om henne så gott jag kan, och Belle får hundsällskap som omväxling mot katterna och tanterna hon vanligtvis är omgiven av *skrattar*.

En härlig dag!

Igår fyllde gammelmatte 71 år och Belle och jag åkte till sjukhuset för att fira henne. Ja, Belle fick ju tyvärr inte komma med in... men istället tog jag med mig gammelmatte i rullstol ut till bilen så att de fick träffas en liten stund i alla fall. Alltför kort, förstås! Men gammelmatte klarar sig just nu inte utan syrgas, så vi var tvungna att snart återvända till hjärtavdelningen.

Belle och gammelmatte älskar varandra!

Kommer du inte hem snart? Jag saknar dig!

Idag hade jag bestämt mig för att kompensera Belle för gårdagens timmar i bilen (de utan gammelmatte och mig, alltså)... och eftersom solen sken från en blå himmel och det var för årstiden många - åtta stycken - plusgrader i luften, passade det utmärkt att vi tog en riktigt lång skogspromenad tillsammans. Så här ljuvligt borde det vara varje dag!

Tydligen var dofterna många också - så många att Belle inte som brukligt studsade på bakbenen för att komma fram fortare... istället gick hon med nosen i backen mest hela tiden.

Nosa, nosa, nosa... (nej, hon har inte skadat
ryggen, det är spindelväv som hon fått på sig)

Inte bara hennes nos var spetsig idag, förresten. Plötsligt spetsade både Belle och jag öronen ordentligt och i sekunden efter sprang en älg över stigen en bit framför oss! Senfärdig som jag är, hann jag förstås inte fotografera älgen... så ni får nöja er med en bild på Belles ivriga spanande efter den. Inte ett dugg rädd var hon, bara nyfiken!

Överhuvudtaget såg vi spår av älg - och högar med färsk spillning - lite varstans i skogen. Men sådant intresserade inte Belle, och själv föredrog jag att spana efter svampar. Fann flera stycken, men bara en som jag känner igen...

Det här är i alla fall ostronmussling

Efter flera timmar i stiglös terräng var jag rejält trött och ledde oss tillbaka till bilen. Belle verkade nöjd, drack mycket vatten (det gjorde jag också) och rullade ihop sig i sin bädd med ett gnagben. Själv njöt jag en sista stund av det underbara vädret innan jag satte mig vid ratten...

Men vänta - nu håller jag ju på att glömma den ylande trädgrenen! Jo då, vi träffade faktiskt på en dylik mitt ute i skogen... se själva:

Garparörs naturreservat

Belle har verkligen fått visa stort tålamod det senaste dygnet, eftersom hon har fått "bo i bilen" flera timmar åt gången medan jag har vakat hos gammelmatte på sjukhuset. Men var inte orolig, jag såg till att hon hade fått rasta ordentligt först och att hon hade både värme, mat och vatten till tass medan jag var borta. En skön bädd hade hon också att krypa ihop i (och filt att bädda in sig i), så jag tror inte att jag behöver ha dåligt samvete.

Det kan bli så där, när sjukhuspersonalen ringer en mitt i natten och ber en komma dit "ifall att". Visst kunde jag ha lämnat Belle hemma, men det kändes inte bra, det heller... nu kunde jag gå ut till bilen emellanåt och titta till henne, så att väntetiden inte blev så lång för henne. Och frös gjorde hon inte, det vet jag. Dessutom kommer det inte att bli någon vana, utan var en tillfällig nödlösning.

Hur som helst försökte jag kompensera henne idag med att på väg till Skövde parkera vid Garparörs naturreservat. Där är mycket vackert, och vi tog en rejäl skogspromenad tillsammans för att njuta av barmark, porlande vatten, fågelsång och doften av mylla. När snön smälter kommer dofter fram som till och med en människonos kan uppfatta...

Om jag hittade någon svamp? Jodå!

Den här vet jag ännu inte vad den heter..

... men det här är en färsk klibbticka

Vissna stolpar och annat man finner i skog och mark

Rubriken är kanske lite tillspetsad... den "vissna" stolpen är den lyktstolpe som i vanliga fall lyser upp vägbanan där vår garageuppfart mynnar ut i vägen, och den senaste tidens regnande har fått den att tappa fotfästet så att den för två dagar sedan helt enkelt la sig ner, snyggt och prydligt, utmed vägrenen. Jag ringde faktiskt till polisen om det, eftersom stolpen låg så att själva lyktan bländade all trafik som kom söderifrån... men det tog ändå till idag innan det dök upp tekniker här för att ta itu med stolpen.

Eftersom jag inte ville missunna Belle nöjet att titta på, tog jag ut henne i kopplet för att visa vad som pågick precis utanför vår tomtgräns. Jag menar, vi bor ju på landet och här får man ta tillvara på de tillfällen till nöjen som erbjuds! *skrattar* Nej, skämt åsido var jag glad att teknikerna inte kommit lite tidigare, för då var Belle lös i trädgården och jag vill inte att hon skall lockas utåt vägen... nu hade jag hunnit få in henne och kunde koppla henne i tid.

Lite snopet kunde vi konstatera att herrarna ifråga snabbt ansåg sig vara otillräckligt rustade för sin uppgift, så de åkte sin väg igen. När vi nu ändå var ute, bestämde jag mig därför för att ta med Belle på en kort skogsprommis och korsade vägen för att hon skulle få besöka den skog som ligger mitt emot vårt hus. Det var ett tag sedan vi var där, så det skulle hon säkert gilla, tänkte jag.

Vad jag redan hade glömt var att det som sagt har regnat en hel del, och dessutom töat bort ett helt snötäcke... marken var uppblött och Belle och jag fick kryssa mellan pölarna.

Nåja, det gjorde inget - vi fortsatte in på torrare mark och gjorde som vanligt fynd av de mest skilda slag. Mitt i skogen, utan antydan till att där legat något hus förut, hittade vi t.ex. den här lilla "trädgården":

Eller vad sägs om de här vackert ihåliga stubbarna, som är så symmetriska att de nästan ser tillverkade ut?

Och som vanligt höll jag utkik efter svamp, inte minst tickor som kommit att intressera mig särskilt nu under vintern. Jodå, ett par fann jag...

Fast den vackraste hittade jag hemma, när vi kom tillbaka och skulle ta in mer ved! Den växer nämligen på en gren som jag kapade för ett bra tag sedan och la att torka vid husknuten... nu tog jag in den, fotograferade svampen, och la sedan ut grenen igen ifall det kanske fortsätter att växa. Gullkrös tror jag att den här sorten heter:

Tänk, så färggrann även vintern kan vara!