Äntligen ute ur idet!

Ja, man kan faktiskt tro att vi har legat i ide hela vintern här hemma *suckar djupt*. Skogarna har varit fulla av snö och matte påstår att mina ben är så tunna att jag kunde ha brutit mig både här och där om jag hade försökt gå där... så hur eländigt det än låter, har jag fått nöja mig med korta promenader på plogade vägar och här hemma i trädgården. Ni kan ju tänka er hur roligt det varit på en skala... det vill säga INTE ALLS. Man kunde tro att matte försökte göra inomhushund av mig! Ungefär som hon och gammelmatte mest var inomhusmänniskor... och katterna skall vi inte tala om, för de vägrade att sätta tassen utanför ytterdörren. Det gör de förresten fortfarande - vilket en gång för alla avgör vilka som är tuffast - hundar eller katter! Fast skvallra inte att jag har sagt det... de är liksom vassa precis överallt, och jag begriper inte varför matte påstår att de är gosiga?!?

Nå, hur som voff har frihetens timme slagit och sedan ett par veckor går det faktiskt att besöka åtminstone några av mina skogar. Ni kan tro att det har varit skönt att ÄNTLIGEN få sträcka på tassarna och kolla vad som hänt sedan man var där senast! Rusningar i hundhagen har inte alls varit lika spännande, för tro mig, det är i skogen de intressanta dofterna finns. Matte letar svamp, som vanligt... att hon aldrig lär sig att den värdefulla informationen finns i bajshögarna? Särskilt långt borta från stigarna, där man kan hitta lämningar av alla möjliga djur. Tror någon att matte fotograferar sådant? Icke! Hon fort-sätter envist att leta efter svampar... i februari! Ja, okej, hon hittade faktiskt några stycken - de flesta från förra året och rejält senila. Men sedan insåg hon sin egen dumhet och började ägna sig åt att fotografera mig istället...

... som här, när jag just har hittat världens största myrstack...

... eller här, där jag poserar snyggt medan jag spanar efter byten.

Jaja, okej, matte - du skall få visa upp den ynkliga lilla svampen du hittade som faktiskt varken var död eller i ett eländigt skick:

Nej, jag har ingen aning om vad det är för sort

Tass!

Jag vet att matte en gång i början av den här bloggen presenterade mig, men jag tänkte att nytillkomna beundrare... ehum, jag menar förstås besökare!... kanske missade den viktiga informationen. Så idag tänkte jag berätta lite om mig själv.

Jag heter Belle, eller rättare sagt Nienique Blackberry Belle, och jag är faktiskt född i Finland! Fast i vilket land man föds spelar inte så stor roll för språket när man är hund - vi förstår varandra över hela världen, eftersom vi alla talar vovveranto flytande. Och så var jag ju bara i Finland de första månaderna i mitt liv, innan originalmatte Michelle kom och hämtade mig till Sverige och flocken. På den tiden fanns inte Miri och Dorika, men Lena var där och bossade runt med mig precis som hon alltid har gjort *suckar*.

I början försökte originalmatte ställa ut mig, alltså ta med mig på hundutställningar för att visa alla i hela världen hur vacker jag är. Men ni vet hur det är, när man är italienare och har inbyggd racermotor i kroppen, är det inte så lätt att stå still... och just att stå väldigt stilla är vad de vill att man skall göra på sådana där tillställningar. Så jag fick slippa och blev istället något som kallas avelstik hos originalmatte. Ni vet vad det betyder, väl? Om inte, så är det att man är så snygg och trevlig och perfekt på alla sätt och vis att folk vill ha valpar som liknar en! Så när jag var några år gammal fick jag träffa en riktigt stilig kille som visserligen var lite väl framfusig, men okej, han visste hur man gjorde valpar, om jag säger så. Och så blev jag mamma till sex stycken absolut perfekta valpar - de finaste och underbaraste hundvalpar som någonsin sett dagens ljus. Dorika är en av dem, kan jag berätta!

När valparna var stora nog att flytta hemifrån, hade originalmatte börjat fundera på om jag skulle fortsätta att vara avelstik eller inte. Jag är en stor och kraftfull italiensk dam och mina valpar blev förstås också stora och kraftfulla - missförstå nu inte, ingen av oss är tjock, utan vi är bara just storväxta på höjden och längden. Konstigt nog ville de flesta valpköparna ha små och ynkliga italienare som nästan inte syns fast man tittar rakt på dem... visst är det obegripligt?!? Mina valpar som var så stiliga! Jag började oroa mig för vad det skulle bli av mig, om ingen ville ha valpar från mig... men då dök plötsligt matte upp och frågade originalmatte om hon kunde få låna mig en sommar för att göra långa promenader i skogen med. Och originalmatte tyckte att det var en utmärkt idé, så för ett och ett halvt år sedan flyttade jag hit till matte, gammelmatte och katterna. Det var som sagt meningen från början att jag bara skulle vara här över sommaren, men ni vet hur det är... är man oemotståndlig, så är man, och när sommaren var slut kunde inte mattarna tänka sig att skiljas från mig. Visste jag väl! Så jag har blivit kvar här, och numera är jag pensionerad från avelslivet och har startat en ny karriär som svamphund. Matte och jag är ute varenda dag i skogarna och letar svamp, och det är väldigt trevligt, kan ni tro. Jag har gått upp i vikt av det också, men det är inte så att jag har blivit tjock utan bara att jag har fått så mycket muskler av att jag klänger och klättrar över stock och sten i skogarna hela dagarna. Ibland springer jag också, när matte tar med mig till hundklubben i Mariestad och släpper lös mig i deras stora hage. Oj, så roligt det är! Särskilt om där finns någon hare, katt eller fågel att jaga... för jakt, det är mitt liv det, se!

Min gammelmatte

Det finns tydligen någon dum regel som säger att hundar inte får vara på människors sjukhus... vem har hittat på det?!? Det finns väl ingenstans som vi hundar behövs så mycket som just där, hos de sjuka och ledsna tvåbeningarna?!?

Min gammelmatte bor just nu på ett sjukhus i Mariestad. Hon har bott där förut, i vintras, och det var jätteledsamt för jag vill att alla i min flock skall vara hemma hos mig hela tiden. Jag får följa med i bilen TILL sjukhuset, men jag får aldrig komma IN där utan måste vänta medan matte hälsar på hos gammelmatte någonstans där inne i det stora huset... och det är inte bara trist utan orättvist. Fast matte förstår, och igår ordnade hon äntligen så att gammelmatte kom med ut till bilen för att gosa med mig. Gissa om jag blev LYCKLIG!

Å, gammelmatte! *puss, slicka, slicka* Där är du ju! *puss, puss*

Som jag har lääääängtat efter dig... när kommer du hem igen?

Tyvärr följde hon inte med oss när vi skulle åka hem, utan gick tillbaka in i det stora huset. Men matte tröstade mig med en liten hamburgare, som jag fick när vi åkte till något som matte kallar "Mickey D's" på vägen hem. Det är mitt favoritställe, tror jag - där doftar alltid så UNDERBART! Innan jag hamnade i bur brukade jag beställa min mat själv i något som heter "drajv in", mycket bekvämt är det för matte vevar bara ner rutan och så talar vi om vad vi vill ha till en tvåbening som langar ut allt möjligt gottigt genom ett fönster utanför bilfönstret. Man blir inte ens våt om tassarna, även om det skulle regna utanför bilen! Vet ni, ibland försökte jag klättra in genom det där magiska fönstret, men då höll matte i mig och sa att jag skulle stanna i bilen... och nu för tiden sitter jag som sagt i bur, så nu kommer jag ingenstans *suckar*.

Snart Halloween

Jag har funderat mycket kring det här med Halloween... de där katterna som bor hos gammelmatte skall nämligen ha Halloween-party snart, och Philemon och jag är bjudna, så jag behöver ha en bra dräkt att klä ut mig i. Vad tycker ni att jag skall gå som? Det finns massor av skojiga, dumma, kluriga och fåniga dräkter har jag sett när jag googlar på nätet, men jag vet inte riktigt vad som skulle passa mig bäst...

Den här är enkel och passar mina tjusiga huggtänder rätt bra, tycker jag. Och så är jag ju redan svart, så allt jag behöver är vingarna.

Men den här är också rätt cool, och kanske skulle skrämma katterna mer?

"Äsch" fnös Philemon när jag frågade honom. "Du ser ju redan ut som ett skelett, fast svart, så vad skulle det bli för skillnad?"

Då tittade jag på den här dräkten istället och tänkte att den kanske skulle passa mig som har en lång, smal svans...

Men det ville inte matte, för det skulle bli alldeles för svårt att sy enligt henne. Hon föreslog istället den här dräkten:

"Den är som gjord för dig" fnissade hon, och Philemon fullständigt vrålade av skratt där han rullade omkring på golvet. Hmpf! Som om inte katterna gör narr av mig redan som det är! Nej, något får vill jag absolut inte se ut som, hellre då ett alldeles vanligt spöke - den dräkten är i alla fall lätt att göra.

Men sedan kom jag på det - DEN PERFEKTA DRÄKTEN! Jag klär förstås ut mig till Dobby, ni vet, den där lilla husalfen i Harry Potter-böckerna... alla säger ju att jag ser ut som han, så det passar väl bra?!?

Blir ju världens enklaste sak att fixa den dräkten, menar jag - bara några hål i ett örngott, så är jag klar för festen. Partyt kan börja!

PS. Jag har lånat alla bilderna från nätet... så om någon blir arg på mig för det, får ni voffa till så tar jag bort dem. DS.

Det regnar

Det läskigaste jag vet är att bli blöt, så när det regnar vägrar jag att gå ut. Förut TVINGADE matte ut mig ändå och påstod att jag MÅSTE kissa fast jag försökte förklara för henne att jag har en JÄTTESTOR blåsa och kan hålla mig hur länge som helst, nästan... men sedan visade jag henne att jag minsann kan använda Philemons sandlåda minst lika bra som han gör och nu tvingar hon bara ut mig om det regnar lite lite grand. Öser det ner, så får jag stanna inne i värmen *myser*.

Idag har jag bara satt tassarna utanför dörren två gånger. Det var läskigt blött i gräset, men det regnade åtminstone inte, så jag skyndade mig att kissa och sprang upp till ytterdörren igen efteråt.

Och för en gångs skull begriper matte vad man skall göra sådana här dagar - man skall ligga ihoprullad under ett varmt, skönt täcke! Att hon inte begripit det förut? Fast hon säger att det beror på att hon inte mår bra och att man faktiskt varken kan eller skall sova bort hela dagar. "Sådant kan ni djur unna er" förklarade hon "men vi människor måste ta hand om saker och ting, så vi kan inte göra så". Och så pratade hon om hushållsarbete och matlagning och städning och tvätt som måste göras... jag orkade inte lyssna på henne, om jag skall vara ärlig. Dessutom kan det ju inte vara sant att hon MÅSTE ta hand om de där sakerna, för idag har hon ju inte gjort det?!?

Ursäkta mig, men nu hinner jag inte tassa mer... det doftar mat i köket!

Nu tar jag över själv! *fnyser*

Alltså, vad skall man med en blogg till om ingen skriver i den? Inte ett tassavtryck har matte gjort i MIN blogg sedan i våras, vilket ju betyder att ni har missat ALLA mina sommaräventyr - och det i en blogg som kallas SOMMARHUNDEN!?! Så nu tar jag själv över och tassar här, för någon ordning får det vara även på en strulmatte som min. Jag menar, hur skall ni annars få veta hur jag lider? Varenda dag lider jag, för är det inte det ena så är det det andra... det är inte för inte det kallas att "leva ett hundliv", så nu vet ni det.

Ta till exempel det här med alla dödar jag dött bara den senaste veckan. FYRA gånger har jag dött, och varje gång under de mest dramatiska former! Först dog jag när matte tog bort en fästing på mig, för det är det läskigaste jag vet, och sedan dog jag IGEN när matte tog bort en fästing till på mig, och efter det dog jag en TREDJE gång när min originalmatte klippte klorna på mig (det är det läskigaste jag vet) och så igår dog jag för FJÄRDE gången när matte hittade ännu en fästing på mig... Ni kan inte ana så det tar på krafterna att behöva gå igenom en dödskamp varenda gång, särskilt som matte bara skrattar och retas med mig. "DRAMA QUEEN" kallar hon mig när jag dör - mycket skall man behöva stå ut med! Vad hade hon väntat sig? Jag är italienska, och vi har opera-dramatiken i blodet, så det så.

Eller ta det här med maten. Tror någon att jag får tillräckligt med mat, som jag ser ut? Titta på min obefintliga mage och avgör sedan hur välnärd jag ser ut!

Jag får bara mat FYRA YNKA gånger om dagen, skall ni veta: blötmat till frukost, torrisar till lunch, blötmat till middag och torrisar som kvällsvard. Jag måste helt enkelt TIGGA för att kunna få ihop till min dagliga ranson, och ibland lyckas det och ibland lyckas det inte. Gammelmatte är lättare att lu... hrm, jag menar, hon har ett större hjärta och veknar fortare än matte... men ibland finns det inte mycket kvar till mig när de tvåbenta ätit färdigt och då får jag nöja mig med att slicka tallrikarna rena. Diska, kallar de det! *fnyser* Ser jag ut som en diskare?!? Nej, man skulle varit född till rottis istället - de ser välnärda ut, så de får säkert massor av mat varenda dag.

Fast jag vet inte om inte detta med buren är det värsta som hänt mig, när jag tänker efter. Kan ni begripa att matte och originalmatte gaddade ihop sig mot mig?!? Mot MIG, som är så söt och snäll! Nu sitter den där eländiga buren som förut var i originalmattes bil istället i MIN bil, och ingen har frågat mig om jag har önskat mig en krocksäker fängelsehåla i svart stål... där jag sitter inlåst alldeles, alldeles ensammen... medan tvåbeningarna gottar sig med godis och korv och glass och allt möjligt gott i framsätet... medan jag får svälta i min fula bur... jag undrar om inte en ny död är på gång, som det känns när jag tänker på det. Ooooyyyyyyyyl, det är SYND OM MIG!

Flockliv eller inte?

Nu har Belle fått hälsa på sin flock igen, medan gammelmatte och jag var på årsmöte i vår församling (vår kyrkogrupp sorterar under församlingen i Västerås - en relation som vi har valt själva), och Michelle och Suvi tog med sig alla sju italienarna till en av de hund-hagar de brukar besöka. Ja, sammanlagt består flocken faktiskt av SJU hundar: hos Michelle bor Lena, Dorika, Emi och Miri, hos Suvi bor Boy och Moffe (Movitz) och hos mig bor Belle.

När vi kom hem på kvällen, rapporterade Suvi - som vanligt med suveränt tagna foton - hur besöket i hagen hade varit. Och jag blev bekymrad när jag såg att Belle inte deltog i leken, utan gick för sig själv mest hela tiden. På en enda bild springer hon i kapp med Moffe, på en annan läxar hon upp Emi... det är den enda interaktion med de andra som jag kan se på fotona. Till saken hör att jag ibland oroar mig för att Belle känner sig ensam utan sin flock, för hundar är ju flockdjur och just italienare tycks älska att stapla sig på varandra eller knô ihop sig på trånga ytor - så varje gång jag får chansen att släppa ihop henne med de andra känner jag mig som om jag ger henne något hon behöver. Men nu blev jag plötsligt orolig åt andra hållet - vill hon inte vara med flocken? Trivs hon bäst ensam? Känner hon sig övergiven av mig när jag lämnar henne hos Michelle? Missförstå mig rätt nu, Belle älskar Michelle intensivt och uppriktigt...

Suvi lugnade mig när jag dryftade mina farhågor med henne på Facebook igår kväll. "it's nothing to worry about, I think she just prefers being an only dog now that she gets tons of attention from you guys! She was exploring the grounds, just like Lena and Boy who also didn't find the toy interesting." (vi chattade på engelska, eftersom vi befann oss på den internationella gruppen Italian Greyhound owners:s FB-sida). Lena och Boy är ju, liksom Belle, lite äldre än de andra i flocken... så det kanske är så jag skall se det, att det mest intensiva flockbeteendet framför allt är viktigt för de yngre?

Gammelmatte har berättat att när vi hämtade Belle hos Michelle efter årsmötet, hoppade hon villigt in i bilen och satte sig i gammelmattes knä. Sedan morrade hon åt Lena, när denna försökte komma efter. Min bil är Belles revir, hennes eget territorium - och just Lena är den värsta konkurrenten, eftersom det är hon som bestämmer i flocken. När Belle är tillsammans med de andra, måste hon underordna sig Lenas auktoritet - men hos oss är det hon som är enda hund och därmed bossen för alla hundar som tassar in i reviret. Antar att jag måste tänka som en hund för att förstå hur jag skall tolka Belles väl-mående!

På hemvägen stannade vi utanför Arboga och besökte trevliga Dinners för att äta en liten bit mat, och där fann vi den här sympatiska skylten:

Och mycket riktigt - sedan vi var där förra gången, har de anlagt en mycket trevlig stig i skogsbacken intill huset där det gick utmärkt att rasta en hund och samtidigt njuta av vårgrönska och blommor. Det tackar vi för!

Innan vi lämnade Arboga, köpte vi varsin glass hos MacDonalds. Belle fick en köttbit, men givetvis ville hon ha glass också...

Tänker du inte dela med dig, matte? (OBS att det är
gammelmattes hand som syns till höger, inte min)

PS. Självklart fick hon glass, både av gammelmatte och av mig... hihi! DS.