Tass!

Jag vet att matte en gång i början av den här bloggen presenterade mig, men jag tänkte att nytillkomna beundrare... ehum, jag menar förstås besökare!... kanske missade den viktiga informationen. Så idag tänkte jag berätta lite om mig själv.

Jag heter Belle, eller rättare sagt Nienique Blackberry Belle, och jag är faktiskt född i Finland! Fast i vilket land man föds spelar inte så stor roll för språket när man är hund - vi förstår varandra över hela världen, eftersom vi alla talar vovveranto flytande. Och så var jag ju bara i Finland de första månaderna i mitt liv, innan originalmatte Michelle kom och hämtade mig till Sverige och flocken. På den tiden fanns inte Miri och Dorika, men Lena var där och bossade runt med mig precis som hon alltid har gjort *suckar*.

I början försökte originalmatte ställa ut mig, alltså ta med mig på hundutställningar för att visa alla i hela världen hur vacker jag är. Men ni vet hur det är, när man är italienare och har inbyggd racermotor i kroppen, är det inte så lätt att stå still... och just att stå väldigt stilla är vad de vill att man skall göra på sådana där tillställningar. Så jag fick slippa och blev istället något som kallas avelstik hos originalmatte. Ni vet vad det betyder, väl? Om inte, så är det att man är så snygg och trevlig och perfekt på alla sätt och vis att folk vill ha valpar som liknar en! Så när jag var några år gammal fick jag träffa en riktigt stilig kille som visserligen var lite väl framfusig, men okej, han visste hur man gjorde valpar, om jag säger så. Och så blev jag mamma till sex stycken absolut perfekta valpar - de finaste och underbaraste hundvalpar som någonsin sett dagens ljus. Dorika är en av dem, kan jag berätta!

När valparna var stora nog att flytta hemifrån, hade originalmatte börjat fundera på om jag skulle fortsätta att vara avelstik eller inte. Jag är en stor och kraftfull italiensk dam och mina valpar blev förstås också stora och kraftfulla - missförstå nu inte, ingen av oss är tjock, utan vi är bara just storväxta på höjden och längden. Konstigt nog ville de flesta valpköparna ha små och ynkliga italienare som nästan inte syns fast man tittar rakt på dem... visst är det obegripligt?!? Mina valpar som var så stiliga! Jag började oroa mig för vad det skulle bli av mig, om ingen ville ha valpar från mig... men då dök plötsligt matte upp och frågade originalmatte om hon kunde få låna mig en sommar för att göra långa promenader i skogen med. Och originalmatte tyckte att det var en utmärkt idé, så för ett och ett halvt år sedan flyttade jag hit till matte, gammelmatte och katterna. Det var som sagt meningen från början att jag bara skulle vara här över sommaren, men ni vet hur det är... är man oemotståndlig, så är man, och när sommaren var slut kunde inte mattarna tänka sig att skiljas från mig. Visste jag väl! Så jag har blivit kvar här, och numera är jag pensionerad från avelslivet och har startat en ny karriär som svamphund. Matte och jag är ute varenda dag i skogarna och letar svamp, och det är väldigt trevligt, kan ni tro. Jag har gått upp i vikt av det också, men det är inte så att jag har blivit tjock utan bara att jag har fått så mycket muskler av att jag klänger och klättrar över stock och sten i skogarna hela dagarna. Ibland springer jag också, när matte tar med mig till hundklubben i Mariestad och släpper lös mig i deras stora hage. Oj, så roligt det är! Särskilt om där finns någon hare, katt eller fågel att jaga... för jakt, det är mitt liv det, se!