Har man lovat, så...

Vi hade ett allvarssnack, Belle och jag. De två senaste gångerna jag har släppt henne lös i trädgården, har hon inte kommit när jag ropat på henne... nu förklarade jag för henne att om det fortsätter så, måste vi börja använda halsbandet och kopplet igen. Hon satt en bit ifrån mig, som vanligt storögd, och tittade på mig. Jag fortsatte: "Lovar du att komma om jag ropar?" Belle satt tyst och still, men hon spände musklerna kring nacke och hals på det där intensiva sättet som jag har sett henne göra varje gång hon lyssnar extra noga (det är bl.a. så jag läser av vad hon vill). Och sedan släppte jag ut henne, medan jag själv gick för att hämta posten.

Belle galopperade lycklig iväg åt sitt håll - hon är ju vinthund, och springer fort som vinden när hon får chansen. Det tog inte lång tid innan hon var utom synhåll, och jag väntade en stund innan jag ropade på henne. Ingen Belle. Jag ropade igen. Inte ett livstecken, och ingen hund synlig någonstans. Då utbrast jag högt: "Du lovade ju! Har du glömt det?" - och tror ni inte att Belle kom galopperande till mig, tvärnitade vid mina fötter och hoppade lyckligt upp mot mig med svansen viftande.

Begrip det, den som kan.

På friare tassar

Något som jag drömt om ända sedan Belle flyttade hit, är att kunna släppa henne på fria tassar så ofta som möjligt. Och de senaste veckorna har det börjat fungera riktigt bra! Vi håller oss vid de tillfällena hemma i trädgården och hon får springa fritt i skogsområdena runt om så länge hon inte springer ut på vägen... och däri ligger nyckeln till att jag vågar släppa lös henne: hon springer aldrig ut på vägen! *glad* Så medan jag skottar snö, bär sopor, hämtar posten eller vad jag nu sysslar med, kan Belle skutta omkring som hon vill och sedan kommer hon med gladsvansen i topp tillbaka, snöig om nosen och färdig att gå in i värmen igen. Det känns fantastiskt bra att kunna ge henne denna frihet utan att behöva vara orolig för henne... och idag, när vi besökte min närmaste väninna här på orten, kunde jag till min stora glädje släppa ut Belle även där utan att vara rädd att något hände. Min väninna bor på landet, och de enda "grannarna" är skog och en kohage (där det just nu inte går några kor).

Det är så jag vill ha det: Belle skall få så mycket frihet som möjligt, utan att vi tar några risker.

Mikropromenader

Det har inte bara kommit äcklig snö, utan även ordentligt med minusgrader... så Belles promenader är mikrokorta just nu. Några långa prommisar vill hon inte veta av, och försöker jag ändå dra med henne gör hon allt hon kan för att ta sig tillbaka till yttertrappan. Så just nu öppnar jag bara ytterdörren, hon störtar ut och gör sina behov samt störtar in igen... det är inte ens någon idé att vare sig hon eller jag får på oss några ytterkläder, så fort går det. Vinthundar är snabba på både det ena och det andra sättet, har jag insett! *skrattar*

Resten av dagen handlar om att rulla in sig i tjocka lager filtar eller sitta i mattes knä och försöka trycka sig in i kroppen på henne. Vilket inte går, till Belles stora frustration. Och så sitter matte inte still, heller, utan far omkring mellan rummen. Det skall eldas, lagas mat, diskas, tvättas... trist matte, så i längden vinner filtarna.

Too much love will kill you, som Queen sjunger

Idag pågår fullt kaos här hemma... puh! Jag tänkte testa att blogga från laptopen istället, eftersom jag ändå sitter och försöker sköta min gravt försenade korrespondens... och samtidigt kom jag på den geniala idén att öppna mellandörren så att djuren kan röra sig fritt i hela huset. Kanske borde jag ha satt citattecken kring ordet "geniala"? För just nu känns det som om jag befinner mig i ett hajstim och det cirklar djur omkring mig precis hela tiden. Sixten stryker sig mot mina ben och tigger kel, Belle kravlar som ett virus kring kroppen på mig och försöker ta sig innanför mina kläder, Rafael ligger tryckt mot mitt högerben och spinner och vill ha gos, Jenny klänger över hela mig och Philemon sitter i datorstolen och morrar åt Majsan samtidigt som han beklagar sig för mig att jag inte är där utan sitter i soffan. Får jag säga "puh" en gång till? Det är inte lätt att finnas till för sex individer samtidigt! Och samtidigt försöker jag med just det konststycket, för jag vill ju att de allihop skall känna sig älskade och uppmärksammade.

På det praktiska planet blir inte mycket gjort, trots att jag har en lång lista på "måsten" att ta itu med. Breven är bara en punkt på den listan... men det är den enda jag kan klara av sittande här i högen av gosiga djur.

Usch! morrar Belle

Så kom den då, i mitten av janari - det som Sigge Svamphund kallar fulvintern. När Belle väckte mig tidigt i morse med beskedet att hon måste gå ut och det NU, var ingen av oss beredd på synen... men under natten hade temperaturen sjunkit till -9 och snö fallit. Medan jag letade fram mina stövlar, fick Belle börja utan mig - jag släppte ut henne och hon störtade iväg ut i det vita (ni ser spåren till vänster på bilden).

Så var jag färdigklädd och anslöt mig till Belle, som vilset tassade omkring i trädgården och försökte hitta en kal fläck mark att uträtta sina behov på. Större delen av tiden försökte hon också gå på bara tre ben - kunde hon, skulle hon röra sig utan att sätta en enda tass i det där äckligt blöta och kalla. Fast så särdeles blött var det nu inte, utan tvärtom hård skare... hm, hur skyddar jag hennes tassar från det? Måste nog slå en pling till Michelle vid tillfälle och diskutera saken.

Hur som helst flydde Belle snart in i husvärmen igen, och nu ligger hon inrullad i tre (!) filtar i sängen. Misstänker att det inte blir några längre promenader de närmaste dagarna. Tunga moln har rullat in över himlen och det blev mörkt rekordtidigt t.o.m. för att vara i januari...

Belles favoritträd ger inget skydd

Hälsat på gammelmatte

Varför får man inte ta med djuren att hälsa på sina människor när de ligger på sjukhus? Jag vet, jag vet, allergirisken... men ändå, nog borde det gå att ordna så att patienterna någonstans på sjukhuset kunde sammanträffa med sina djur - åtminstone hundar och katter - medan de ligger inlagda. Djur betyder så mycket för människors välbefinnande och otaliga forskningsprojekt har visat på djurs hälsobefrämjande effekter, bl.a. sänker umgänget med både hundar och katter blodtrycket. Och djur längtar, deras människor längtar...

Idag, när jag var och hälsade på gammelmatte på Mariestads sjukhus, hade jag som vanligt Belle med mig i bilen. Därför kan mamma och jag aldrig umgås särskilt länge med varandra... jag vill inte riskera att Belle fryser, och så här års blir en bil kall fortare än man tror. Efter en stunds samvaro frågade mamma om jag inte kunde köra henne i rullstol ner till entrén och ut till bilen, så att hon fick träffa Belle - och det var en önskan jag mer än gärna tillmötesgick. Alltså tog vi hissen ner, jag rullade ut mamma till bilen (som stod nära huvudentrén) och mamma klättrade in på passagerarsidan i framsätet. Belle blev som tokig av lycka! Svansen slog hejdlöst på henne, hon studsade i knäet på mamma och slickade henne över hela ansiktet...

... det var ingen tvekan om att Belle var lika glad att se sin gammelmatte som hon var glad att träffa Belle. Och medan de gosade, passade jag på att värma upp bilen ordentligt så att Belle skulle klara sig en stund till utan att frysa. För alltför snart var vi tvungna att återvända till avdelningen - gammelmatte är fortfarande mycket kraftlös och långt ifrån frisk nog för några äventyr. Men det var en hjärtevärmande stund för dem bägge, och jag vet att gosandet med Belle gjorde gammelmatte riktigt gott!

Hatar, hatar, hatar

Det finns absolut saker som Belle hatar: att tassa omkring i blöt, kall och äcklig snö, till exempel. Under natten kom det någon ynka centimeter, inte ens nog för att täcka marken, men det räckte för att Belle skulle bestämma sig för att det var dags att gå i ide. Och för henne är det ju en enkel match - bara att gräva ner sig i filtar och täcken. Till hungern gör sig påmind, vill säga... då sticker den yttersta spetsen av hennes nos fram och presterar ett ynkligt litet gny som skall blidka matte. Synd bara att matte är en så grym och okänslig person att hon tittar på klockan och sedan svarar att "nej, det är en hel timme kvar till middagen". Får man göra så mot en liten oemotståndligt söt iggy?

En annan sak Belle hatar är kloklippning. I början var det alltid stor galaföreställning där hennes nåd the Drama Queen visade prov på hur lidande skall gestaltas... men så var det ju det där med den hårdhjärtade matten, som ändå klipper vidare och dessutom pratar dumheter i stil med att "en vacker dam behöver regelbunden tassikyr". Belle vill inte vara någon vacker dam i de stunderna - hon lider, o, så hon lider! Ja, hon dör rentav i famnen på denna kallsinta människa, bättre än någon operadiva någonsin lyckats dö på scen. Och i samma stund matte släpper taget, skuttar Belle upp och störtar in under sängen i väntan på att den förhatliga klotången läggs undan. Råkar jag visa henne klo-tången innan tortyren inleds, försvinner hon in under sängen i samma stund... man ack, det hjälper inte för den grymma matten drar helt sonika ut sängen från väggen och lyfter upp den så skickligt gömda hunden.

Ett tredje hatobjekt är kläderna - det har jag berättat om förut. Men faktum är att hon inte en enda gång har försökt trassla sig ur täckjackan, och inte heller konstrar hon när jag skall klä på henne den! Vem vet, matte Michelle kanske har lyckats hitta ett plagg som Belle faktiskt accepterar?!? Och det är bra, för nu är det minusgrader ute - om än bara några få. Och både Belle och jag hoppas få tillbaka plusgraderna och barmarken så snart som möjligt...