Snart Halloween

Jag har funderat mycket kring det här med Halloween... de där katterna som bor hos gammelmatte skall nämligen ha Halloween-party snart, och Philemon och jag är bjudna, så jag behöver ha en bra dräkt att klä ut mig i. Vad tycker ni att jag skall gå som? Det finns massor av skojiga, dumma, kluriga och fåniga dräkter har jag sett när jag googlar på nätet, men jag vet inte riktigt vad som skulle passa mig bäst...

Den här är enkel och passar mina tjusiga huggtänder rätt bra, tycker jag. Och så är jag ju redan svart, så allt jag behöver är vingarna.

Men den här är också rätt cool, och kanske skulle skrämma katterna mer?

"Äsch" fnös Philemon när jag frågade honom. "Du ser ju redan ut som ett skelett, fast svart, så vad skulle det bli för skillnad?"

Då tittade jag på den här dräkten istället och tänkte att den kanske skulle passa mig som har en lång, smal svans...

Men det ville inte matte, för det skulle bli alldeles för svårt att sy enligt henne. Hon föreslog istället den här dräkten:

"Den är som gjord för dig" fnissade hon, och Philemon fullständigt vrålade av skratt där han rullade omkring på golvet. Hmpf! Som om inte katterna gör narr av mig redan som det är! Nej, något får vill jag absolut inte se ut som, hellre då ett alldeles vanligt spöke - den dräkten är i alla fall lätt att göra.

Men sedan kom jag på det - DEN PERFEKTA DRÄKTEN! Jag klär förstås ut mig till Dobby, ni vet, den där lilla husalfen i Harry Potter-böckerna... alla säger ju att jag ser ut som han, så det passar väl bra?!?

Blir ju världens enklaste sak att fixa den dräkten, menar jag - bara några hål i ett örngott, så är jag klar för festen. Partyt kan börja!

PS. Jag har lånat alla bilderna från nätet... så om någon blir arg på mig för det, får ni voffa till så tar jag bort dem. DS.

Det regnar

Det läskigaste jag vet är att bli blöt, så när det regnar vägrar jag att gå ut. Förut TVINGADE matte ut mig ändå och påstod att jag MÅSTE kissa fast jag försökte förklara för henne att jag har en JÄTTESTOR blåsa och kan hålla mig hur länge som helst, nästan... men sedan visade jag henne att jag minsann kan använda Philemons sandlåda minst lika bra som han gör och nu tvingar hon bara ut mig om det regnar lite lite grand. Öser det ner, så får jag stanna inne i värmen *myser*.

Idag har jag bara satt tassarna utanför dörren två gånger. Det var läskigt blött i gräset, men det regnade åtminstone inte, så jag skyndade mig att kissa och sprang upp till ytterdörren igen efteråt.

Och för en gångs skull begriper matte vad man skall göra sådana här dagar - man skall ligga ihoprullad under ett varmt, skönt täcke! Att hon inte begripit det förut? Fast hon säger att det beror på att hon inte mår bra och att man faktiskt varken kan eller skall sova bort hela dagar. "Sådant kan ni djur unna er" förklarade hon "men vi människor måste ta hand om saker och ting, så vi kan inte göra så". Och så pratade hon om hushållsarbete och matlagning och städning och tvätt som måste göras... jag orkade inte lyssna på henne, om jag skall vara ärlig. Dessutom kan det ju inte vara sant att hon MÅSTE ta hand om de där sakerna, för idag har hon ju inte gjort det?!?

Ursäkta mig, men nu hinner jag inte tassa mer... det doftar mat i köket!

Nu tar jag över själv! *fnyser*

Alltså, vad skall man med en blogg till om ingen skriver i den? Inte ett tassavtryck har matte gjort i MIN blogg sedan i våras, vilket ju betyder att ni har missat ALLA mina sommaräventyr - och det i en blogg som kallas SOMMARHUNDEN!?! Så nu tar jag själv över och tassar här, för någon ordning får det vara även på en strulmatte som min. Jag menar, hur skall ni annars få veta hur jag lider? Varenda dag lider jag, för är det inte det ena så är det det andra... det är inte för inte det kallas att "leva ett hundliv", så nu vet ni det.

Ta till exempel det här med alla dödar jag dött bara den senaste veckan. FYRA gånger har jag dött, och varje gång under de mest dramatiska former! Först dog jag när matte tog bort en fästing på mig, för det är det läskigaste jag vet, och sedan dog jag IGEN när matte tog bort en fästing till på mig, och efter det dog jag en TREDJE gång när min originalmatte klippte klorna på mig (det är det läskigaste jag vet) och så igår dog jag för FJÄRDE gången när matte hittade ännu en fästing på mig... Ni kan inte ana så det tar på krafterna att behöva gå igenom en dödskamp varenda gång, särskilt som matte bara skrattar och retas med mig. "DRAMA QUEEN" kallar hon mig när jag dör - mycket skall man behöva stå ut med! Vad hade hon väntat sig? Jag är italienska, och vi har opera-dramatiken i blodet, så det så.

Eller ta det här med maten. Tror någon att jag får tillräckligt med mat, som jag ser ut? Titta på min obefintliga mage och avgör sedan hur välnärd jag ser ut!

Jag får bara mat FYRA YNKA gånger om dagen, skall ni veta: blötmat till frukost, torrisar till lunch, blötmat till middag och torrisar som kvällsvard. Jag måste helt enkelt TIGGA för att kunna få ihop till min dagliga ranson, och ibland lyckas det och ibland lyckas det inte. Gammelmatte är lättare att lu... hrm, jag menar, hon har ett större hjärta och veknar fortare än matte... men ibland finns det inte mycket kvar till mig när de tvåbenta ätit färdigt och då får jag nöja mig med att slicka tallrikarna rena. Diska, kallar de det! *fnyser* Ser jag ut som en diskare?!? Nej, man skulle varit född till rottis istället - de ser välnärda ut, så de får säkert massor av mat varenda dag.

Fast jag vet inte om inte detta med buren är det värsta som hänt mig, när jag tänker efter. Kan ni begripa att matte och originalmatte gaddade ihop sig mot mig?!? Mot MIG, som är så söt och snäll! Nu sitter den där eländiga buren som förut var i originalmattes bil istället i MIN bil, och ingen har frågat mig om jag har önskat mig en krocksäker fängelsehåla i svart stål... där jag sitter inlåst alldeles, alldeles ensammen... medan tvåbeningarna gottar sig med godis och korv och glass och allt möjligt gott i framsätet... medan jag får svälta i min fula bur... jag undrar om inte en ny död är på gång, som det känns när jag tänker på det. Ooooyyyyyyyyl, det är SYND OM MIG!

Flockliv eller inte?

Nu har Belle fått hälsa på sin flock igen, medan gammelmatte och jag var på årsmöte i vår församling (vår kyrkogrupp sorterar under församlingen i Västerås - en relation som vi har valt själva), och Michelle och Suvi tog med sig alla sju italienarna till en av de hund-hagar de brukar besöka. Ja, sammanlagt består flocken faktiskt av SJU hundar: hos Michelle bor Lena, Dorika, Emi och Miri, hos Suvi bor Boy och Moffe (Movitz) och hos mig bor Belle.

När vi kom hem på kvällen, rapporterade Suvi - som vanligt med suveränt tagna foton - hur besöket i hagen hade varit. Och jag blev bekymrad när jag såg att Belle inte deltog i leken, utan gick för sig själv mest hela tiden. På en enda bild springer hon i kapp med Moffe, på en annan läxar hon upp Emi... det är den enda interaktion med de andra som jag kan se på fotona. Till saken hör att jag ibland oroar mig för att Belle känner sig ensam utan sin flock, för hundar är ju flockdjur och just italienare tycks älska att stapla sig på varandra eller knô ihop sig på trånga ytor - så varje gång jag får chansen att släppa ihop henne med de andra känner jag mig som om jag ger henne något hon behöver. Men nu blev jag plötsligt orolig åt andra hållet - vill hon inte vara med flocken? Trivs hon bäst ensam? Känner hon sig övergiven av mig när jag lämnar henne hos Michelle? Missförstå mig rätt nu, Belle älskar Michelle intensivt och uppriktigt...

Suvi lugnade mig när jag dryftade mina farhågor med henne på Facebook igår kväll. "it's nothing to worry about, I think she just prefers being an only dog now that she gets tons of attention from you guys! She was exploring the grounds, just like Lena and Boy who also didn't find the toy interesting." (vi chattade på engelska, eftersom vi befann oss på den internationella gruppen Italian Greyhound owners:s FB-sida). Lena och Boy är ju, liksom Belle, lite äldre än de andra i flocken... så det kanske är så jag skall se det, att det mest intensiva flockbeteendet framför allt är viktigt för de yngre?

Gammelmatte har berättat att när vi hämtade Belle hos Michelle efter årsmötet, hoppade hon villigt in i bilen och satte sig i gammelmattes knä. Sedan morrade hon åt Lena, när denna försökte komma efter. Min bil är Belles revir, hennes eget territorium - och just Lena är den värsta konkurrenten, eftersom det är hon som bestämmer i flocken. När Belle är tillsammans med de andra, måste hon underordna sig Lenas auktoritet - men hos oss är det hon som är enda hund och därmed bossen för alla hundar som tassar in i reviret. Antar att jag måste tänka som en hund för att förstå hur jag skall tolka Belles väl-mående!

På hemvägen stannade vi utanför Arboga och besökte trevliga Dinners för att äta en liten bit mat, och där fann vi den här sympatiska skylten:

Och mycket riktigt - sedan vi var där förra gången, har de anlagt en mycket trevlig stig i skogsbacken intill huset där det gick utmärkt att rasta en hund och samtidigt njuta av vårgrönska och blommor. Det tackar vi för!

Innan vi lämnade Arboga, köpte vi varsin glass hos MacDonalds. Belle fick en köttbit, men givetvis ville hon ha glass också...

Tänker du inte dela med dig, matte? (OBS att det är
gammelmattes hand som syns till höger, inte min)

PS. Självklart fick hon glass, både av gammelmatte och av mig... hihi! DS.

Påsk

Det finns dagar på året när mitt livsval att leva för Gud blir extra tydligt i tillvaron... som nu i påsk, t.ex, som ju är kristendomens allra viktigaste och största helg. Och som katolik firar jag moment som inte är så vanliga i den kyrka de flesta svenskar är vana vid. I torsdags, var jag t.ex. i Stockholm där "min" kyrkas domkyrka ligger och deltog som präst i den särskilda mässan vi firar bara den dagen på hela året: Skärtorsdagen är nämligen inte "bara" åminnelsedagen av nattvardens instiftande utan även den dag då de heliga oljorna som skall användas under det kommande året (fram till nästa påsk) konsekreras (helig-görs). Och givetvis tog jag Belle med mig - jag åker aldrig någonstans utan henne. I kyrkan fick hon dock inte vara och hon skulle inte heller ha uppskattat det, tror jag - så på vägen dit stannade vi i Västerås och införlivade Belle med flocken för en dag. Hon såg ut att ta det som fullständigt naturligt, för när jag åkte vidare vände hon inte ens på huvudet för att titta efter mig utan studsade iväg med de andra med Michelles trygga hand om kopplen. Det är obegripligt att Michelle kan hålla ordning på fem livsglada italienare (alla i koppel) under promenaderna... men det verkar inte utgöra något som helst problem för henne *imponerad*.

Att resa till Stockholm lockade inte - det var länge sedan jag tappade all längtan till storstadslivet, även om jag alltid kommer att älska Stockholm för allt roligt och intressant jag har upplevt där och tycker att staden i sig är mycket vacker. Så jag kände inte någon saknad när jag kunde lämna sta'n igen... och att jag fastnade i den ena bilkön efter den andra på väg tillbaka till Västerås gjorde inte saken mindre tydlig. Så det var en lättnad att komma tillbaka till Michelle och hundarna - och hjärtevärmande att se hur lycklig Belle blev att se mig!

Måste förresten få visa en bild jag tog innan Belle och jag återvände hem. Vet inte riktigt vad jag skall kalla den... "Hur många italienare ryms i en och samma elementsäng som är konstruerad för en ensam katt" eller "Trippelhund" eller kanske "familjen Knasiga Hundar"? Eller vänta... de kanske tränar för något cirkusnummer?!?

Belle underst (förstås), dottern Dorika i mitten och junioren Miri överst
Miris syster Emi försöker förgäves få vara med, hon också

Hemresan gick bra - jag vet inte om Belle kände som jag, att det var oerhört skönt att få komma hem, men skulle det vara så att hon saknar flocken får hon snart en ny chans. Nästa lördag skall vi nämligen till Västerås igen, denna gång för att delta i min församlings årsmöte... och då skall Belle få vara hos sin flock hela dagen, medan jag sitter som mötessekreterare i en annan del av staden.

Men först njuter vi av påsken med dess goda mat, vila och - inte minst - otroligt ljuvliga väder!!! Solen skiner från en blå himmel, värmen är nästan somrig...

Matte, du skymmer solen!

Ber om ursäkt!

Jag är verkligen ledsen att jag inte har skrivit i bloggen på "evigheter"... den enda ursäkt jag har är att jag inte haft tid - men å andra sidan handlar detta om att ha tid mer om ens prioriteringar, det inser jag. Hur som helst har Belle och jag utnyttjat varenda dag med tillräckligt bra väder (d.v.s. inget regn eller stormande) till långa skogspromenader - och större delen av mars bjöd på både sol och värme, så det har blivit mycket klängande och klättrande i oländig terräng. Något vi älskar bägge två!

De få gånger jag inte har kunnat ta med henne ut i skogen, har hon istället gått i löplinan här hemma i trädgården. Det fungerar bra, även om hon hela tiden trasslar in sig så att jag får gå ut och hjälpa henne loss... undrar varför hon aldrig lär sig att gå samma väg tillbaka? Nåja, jag har hela tiden koll och skulle jag till äventyrs inte uppmärksamma hennes belägenhet, ger hon korta upprepade skall till jag dyker upp. Likadant om hon vill in... då sätter hon sig på trappan, precis utanför ytterdörren, och voffar till sig min uppmärksamhet.

Det som verkligen förändrats här hemma är relationen mellan Belle och Philemon. I början sökte Belle kontakt med honom, men då tassade han alltid till henne om hon kom för nära... så hon lärde sig snart att gå ur vägen för honom. Sedan, när Imma dog och Philemon blev ensam katt i reviret, började han söka sig till Belle för sällskapets skull - tyvärr förstod Belle inte att han hade ändrat inställning till henne, så hon hukade sig och gnydde olyckligt om han kom för nära henne. Till nu i veckan. För igår kväll (i natt) kunde jag ta den här bilden:

Matte, skall du inte komma och lägga dig nu?

Och idag, när solen sken in genom innerdörren i hallen, fann jag dem liggande bredvid varandra på hallgolvet:

Stör inte - vi solar!

En liten stund senare fick jag en riktig pangbild, då Philemon reste sig upp och började tvätta Belle på ryggen!

Ligg still... du är smutsig här på ryggen *slick, slick*

Kärt besök hemifrån

Just nu ligger gammelmatte, Belle och Philemon utslagna i min säng och sover middag... förstår inte att de är så trötta? *blinkar med ena ögat*

Ja, igår kom gammelmatte - äntligen! - hem från sjukhuset och klev rakt in i ett komplett kaos. I dörren möttes hon nämligen av fem hysteriskt lyckliga hundar som alla ville upp till hennes ansikte för att pussa henne välkommen hem! De fem hundarna var Belles flock hemifrån, som just nu består av kompisen Lena med sina två kvarvarande valpar Emi och Miri samt Belles dotter Dorika... och så Belle, som inte visste till sig av glädje över att gammelmatte äntligen befann sig där hon skall vara. Gammelmatte damp ner i soffan och fick i tur och ordning ta emot kärleksbetygelser av svansvifsande pussmonster i olika storlekar...

Emi - även kallad "Hajen" - är lite väl ivrig

Miri tog det liiite lugnare

Kvällen innan hade jag rönt samma behandling, då gänget anlände i en enda stor, svansviftande och lycklig hög av glada italienare:

Ett urval pussande hundar

I övrigt lektes det högt och lågt, för här fanns ju så mycket spännande som inte finns i hemmareviret - och lekkamrater som Belle och (ofrivilligt) Philemon. Fast jag måste säga att han var oerhört cool med tanke på omständigheterna... det var bara när någon kom för nära som tassen åkte upp.

Det ser våldsamt ut, men är bara lek - verkar som om
Dorika och Emi tror sig vara tandläkare?
Belle gapar i alla fall så stort hon kan!

Men även italienare behöver vila mellan varven och då samlar de sig gärna i en enda stor hög, här i fåtöljen:

Stackars Belle blir lite ihopklämd...

Och här i min säng:

Hjälp... måste alla ligga ovanpå mig?!? gnyr Belle

Första natten drog sig matte Michelle och fyra italienare tillbaka till gästrummet en trappa upp, där katten Spökis redan hade gjort sig hemmastadd (han var tvungen att hållas enskilt, eftersom han är fertil och vi inte ville riskera att han råkade i kurr med husets hankatter). Belle stannade hos mig och skyndade sig att krypa i säng - vid det laget var hon nog rejält trött, misstänker jag.

Nu sover vi, matte...

Redan nästa dag hade hon dock bestämt sig för att hänga ihop med flocken, så nästa natt (natten till idag) sov hon hos dem uppe i gästrummet *ler stort*. Det unnade jag henne! I vanliga fall har jag henne ju för mig själv, så nog kunde jag låna ut hennes gunst till flocken dessa korta dagar de var på besök.

Vi försökte också bygga på hennes flockkänsla under skogspromenaderna, så att hon kunde gå lös - de andra är nämligen så lydiga att Michelle kan kontrollera dem även på avstånd. Men där tog jaktinstinkten över och Belle drog till skogs på egen tass. Det tog ett bra tag att få henne att återvända till oss, så efter den betan blev det koppel för Belles del.

Valparna har hittat en utbrunnen eldplats

Varför får de springa fria, när jag måste ha koppel?

Och så kom den där ledsamma stunden när det var dags att skiljas åt. Michelle packade in Lena, Dorika och valparna i bilen och Belle försökte förstås hoppa in i buren, hon med. Men det fick hon inte för matte Michelle, vilket synbarligen förbryllade henne.

Hej då, sötnosar!

Men... varför skall inte jag med?

När vi väl åkt åt varsitt håll hade Belle redan fogat sig i situationen och verkade egentligen rätt glad att få vara ensam hund på täppan igen. Och nu sover hon som sagt i min säng medan jag skriver det här. Innan jag avrundar berättelsen om besöket måste jag dock få visa ännu en bild, eftersom den är så underbar. Michelle bjöd gammelmatte och mig på semlor igår, och sedan fick valparna kartongen...

Miri: Det finns... uff... lite grädde... pust...
kvar därinne... stånk

Och hur var det nu med katten Spökis? Jo, så här vacker är han och den lille lyckosten har fyra kattdamer som väntar på hans uppvaktning!

Nej, jag måste få visa er en bild till, det måste jag faktiskt. För så här vackra är Belle och Dorika, mor och dotter, tillsammans!