Trist med mörker

Jag vet inte om Belle håller med mig (eller rättare sagt, det gör jag nog... för hon tycker definitivt inte om att ha kläder på sig, även om hon finner sig i det), men kylan är inte det värsta just nu. Det är mörkret. Vi måste förlägga vår långa mitt-på-dagen-prommis till kring lunchen istället för under eftermiddagen för att inte snubbla omkring i skymning eller rentav mörker... för det är ju i skogen vi vill gå, inte på upplysta trottoarer eller vägar. Asfalt är ingenting för oss - vi vill tassa i den mjuka marken inne bland träden, där det okända och spännande finns.

Idag fick vi leta länge innan vi hittade en bra plats att ta vår dagliga långpromenad på. Jag tänkte att vägen mellan Skagersvik och Delebäck kunde vara trevlig, för där finns fina skogar att undersöka... men jag hade inte reflekterat över alla stängsel som hindrade oss från att komma in i de där skogarna. Och där det inte fanns stängsel, fanns det inte heller parkeringsmöjligheter. Så småningom fann vi dock en liten grusväg där det uppenbarligen inte gick särskilt mycket trafik, och så fick vi vår prommis i alla fall. Och jag hittade faktiskt lite frostnupna svampar - okända skivlingar, några narrkantareller och en blek taggsvamp som vi lät stå kvar. En enda svamp gör inte mycket mat... om det inte handlar om stolt fjällskivling, kanske. Men någon sådan har jag hittills inte hittat.

Belle börjar vänja sig vid husisarna, märker jag. De möts och nosar på varandra, och sedan viker Belle klokt undan för katten som spatserar vidare dit den var på väg. Bra! För i jul kommer vi ju att ha öppet mellan lägenheterna mest hela tiden, och då vill jag inte behöva ägna tiden åt hantera konfrontationer. Det är tillräckligt att huskatten Sixten och Cornish Rexen Philemon ständigt far ihop... och det slutar alltid med att Philemon blir skadad, eftersom hans päls är så tunn att den knappt täcker skinnet.